Khalid
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 4

Nästa vecka fyller Khalid Robinson 20. Han lämnar tonåren, men med sitt succéartade debutalbum ”American teen” och med en Europaturné som inleds med en slutsåld Stockholmskonsert tycks hans status som tonårsikon snarare växa.

Khalid är en ovanlig artist. På grund av sin hudfärg marknadsförs han som en R&B-sångare, men det han gör är ren pop, med fläskiga syntar, raka discorocktrummor och soliga ackord som låter betydligt mer The War on Drugs än Migos. Det finns inget tufft eller farligt över hans musik, men den är inte heller Disneyfierat mesig, utan mest lojt tillbakalutad med texter som nyvaket studsar omkring mellan tankar om kärlek, vänskap och ungdom.

På skiva är han en effektiv fabrikant av radiodängor. Live är han mer intressant, för i detta sammanhang blir det uppenbart hur mycket han skiljer sig från Usher, Justin Timberlake, Bruno Mars och alla andra manliga artister som har aspirerat på att bli en ny Michael Jackson. Han har ingen vältränad kropp, han är klädd i en turkos träningsoverall som sitter halvbra, han dansar glatt men slarvigt och mellan låtarna ler han brett mot publiken, utbrister ”wooh!” och får omedelbart en enorm ”wooh!”-kör tillbaka. 

Publiken älskar Khalid och det är inte svårt att förstå varför. Han utstrålar ren glädje och pigg energi, han känns så naturlig och spontan i ett popklimat där normen är att kämpa stenhårt för att få till den perfekta looken, den perfekta koreografin och den perfekta stjärnglansen. Khalid verkar mer intresserad av att ha kul på ett avslappnat sätt med sitt musikskapande. Inte på ett nonchalant dude-sätt utan på ett naivt livsbejakande sätt.

Han har med sig ett band bestående av en gitarrist, en keyboardist och en trummis (ingen basist) men musikerna är halvt dolda bakom två stora skärmar med visuals (man ser deras huvuden sticka upp). Musikerna är bara med tillräckligt mycket för att ge en känsla av autenticitet. Khalid använder dem för att ge sina spikraka och halvplatta poplåtar lite mer liv men stoltserar inte med dem, han är helt ointresserad av att försöka skapa en jammig retrodoftande soulfunkstämning à la D’Angelo. Det är intressant, och modernt.

När publiken sjunger med i låt efter låt uppenbaras den innersta hemligheten till varför Khalid har blivit så stor: inget är så effektivt, så pop, som en stark trallvänlig sångmelodi. Om han fortsätter skriva låtar med sådana enkla och omedelbara melodier, och fortsätter att bete sig såhär avväpnande charmigt på scen, kan han bli hur stor som helst.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-02-03)