Live lät den bättre. Fick lite Nirvana-vibbar av henne faktiskt. Upptäckte nyss att hon spelat att hon spelat in en cover av deras "Lithium"! Men den var tyvärr inte jättebra. Fast helt okej. Oh well.
alt-J (+ Marika Hackman)
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 2 (Marika Hackman betyg 4)
Långt före Brexit skedde en annan sorts skilsmässa på musikens område: de engelska gitarrband som hyllades i tidningar som NME upphörde efter 90-talet att vara relevanta för någon utanför kungariket.
Det prestigefyllda Mercurypriset, som varje år delas ut till årets bästa album från Storbritannien och Irland, har sedan 2006 tilldelats flera bisarrt tråkiga rockband. alt-J, ett band som tagit sitt namn från ett kortkommando på en dators tangentbord, fick detta pris 2012. De sa själva efteråt att den oväntade vinsten fick dem att känna sig som bedragare – de var ju knappt ett riktigt band. Det är frestande att instämma.
alt-J bygger upp de flesta av sina låtar på samma sätt som en EDM-artist: ett grundbeat på ett par takter upprepas om och om igen men nya detaljer läggs till och plockas bort i ett ständigt flöde, och refrängen märks främst genom att musiken låter lite extra högljudd och intensiv. Och likt EDM-artister kompenserar de för sin orörlighet på scen med att låta konserterna domineras av häftiga visuella effekter.
Ljusshowen som alt-J har skapat inför denna turné är faktiskt mycket imponerande. Pelare av dynamiska ljusrör, formerade i staket som skiljer musikerna från varandra (de tittar inte ens på varandra – noll mänsklig kontakt), bildar elektroniska stalagmiter och stalaktiter som pulserar rytmiskt i färger som klär den aktuella låtens atmosfär. Det distraherar nästan från den själsliga tomheten.
Problemet med alt-J är att låtarna är luftslott med texter som inte ens är banala, de är utstuderat intetsägande, som om de skapats av en bot. Musiken är snyggt skulpterad men exakt lika fattig på känslor och mänsklig erfarenhet. Rock behöver inte alls vara välformulerad – ofta är det konst som är ren drift, en musikalisk gestaltning av libido eller dödsdrift. alt-J gör dock rock som är kliniskt befriad från drift. Då återstår bara ljud. En projektionsyta som fansen kan fästa sina egna känslor på. Det är smart, men det är lite bedrägeri.
Förbandet, Marika Hackman, är dock mycket bra. Hon har på kort tid utvecklats från ungt löfte inom den senaste engelska folkrockvågen till att skapa en egen nisch som något mörkare, rockigare och vassare än denna – utan att överge de underbart poppiga melodierna. Live är hon bättre och mer frisläppt än på skiva, och hennes glödande allvar gör att man lyssnar och bryr sig. Hon är allt det som alt-J inte är.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2018-01-31)