"la bohème" på kungliga operan (nypremiär)

Publicerat i: opera, recension José Cura, Kungliga Operan, La bohème, Mykhailo Malafi, Puccini, Sabina Bisholt, Sanna Gibbs
”La bohème”
av Giacomo Puccini. 
Libretto: Giuseppe Giacosa och Luigi Illica. 
Medverkande: Sabina Bisholt, Mykhailo Malafi, Ola Eliasson, Sanna Gibbs, Kungliga Hovkapellet, Kungliga Operans kör, barnkör från Adolf Fredriks Musikklasser med flera. 
Dirigent: Jonathan Darlington. 
Regi: José Cura. 
Scen: Kungliga Operan, Stockholm.

José Cura hade en kul idé när han 2015 satte upp Puccinis klassiker ”La bohème” på Kungliga Operan: varför inte flytta handlingen från 1840-talets Paris till 1870-talets Stockholm? Eftersom August Strindberg inspirerades av Henry Murgers ”Från bohemens värld” (förlagan till ”La bohème”) när han skrev ”Röda rummet”, varför inte göra Strindberg till operans huvudroll? 

Och när vi ändå håller på med denna vilda fan fiction: varför inte också göra berättelsens övriga bohemer till verkliga personer från tidens skandinaviska kulturvärld? Konstnären Marcello blev Edvard Munch, dennes on-and-off-flickvän Musetta blev Tulla Larsen, filosofen Colline blev Søren Kirkegaard och tonsättaren Schaunard blev Edvard Grieg. Alla Parisreferenser i librettot byttes till Stockholmsreferenser och Munchmålningar eller Munchinspirerade målningar projicerades i fonden.

José Cura, som inte bara regisserade utan även stod för scenografi, kostym, mask och ljus, måste ha haft väldigt kul åt sin idé. Och publiken fnissar till varje gång Stockholm överraskande poppar upp i det italienska librettot. Själv tycker jag att det spexiga greppet skapar distans och viss irritation. Men jag förstår samtidigt behovet av att skaka om denna opera som har satts upp så otroligt många gånger sedan premiären 1896, och som inte på något sätt tycks avta i popularitet.

När uppsättningen har nypremiär är Sanna Gibbs, suverän som Musetta/Tulla Larsen, den enda sångaren i det ursprungliga huvudrollsgänget som är kvar. Sabina Bisholt debuterar på Kungliga Operan som Mimì och gör en fin om inte hänförande insats. Ett problem är att kemin mellan henne och den manliga huvudrollen Rodolfo/August Strindberg – kärlekshistorien som ska bära hela operan – är ganska svag.

Mykhailo Malafi från Ukraina har ingen dålig röst men lyckas inte riktigt hitta in i Rodolfos kärna: en ung man som har fåfänga poetdrömmar och är kär i kärleken, men som inte kan hantera ett seriöst förhållande med en flickvän som har behov. När han inser att Mimì är dödligt sjuk får han panik och vill göra slut istället för att hjälpa henne.  Men de återförenas i ett av operahistoriens mest klassiska snyftarslut.

Malafi är mer upptagen med att sjunga rätt, och starkt nog (vilket går sådär – ofta misslyckas han med att bryta igenom orkesters mäktiga klanger), än att göra en psykologiskt trovärdig gestaltning. Hans ansikte tycks ofta frysa fast i ett ofrivilligt leende. Det blir ett problem när uppsättningen redan balanserar på fånighetens gräns. Ändå slutar nypremiären med att Malafi tilldelas Kungliga Operans Anders Wall-stipendium, det som i fjol gick till Cornelia Beskow. En stjärna av hennes kaliber är Mykhailo Malafi inte än, men det kanske han kan bli.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-12-19)