"don carlo" på opera på skäret



”Don Carlo”
av Giuseppe Verdi.
Libretto: Joseph Méry och Camille Du Locle efter Friedrich von Schillers pjäs.
Med: Alejandro Roy, Taras Konoshchenko, Charlotta Larsson, Pavlo Balakin, Siv Oda Hagerupsen, Matteo Jin m.fl.
Opera på Skärets kör och orkester.
Dirigent: Michael Balke.
Scenografi: Sven Östberg.
Kostymdesign: Sigyn Stenqvist och Caroline Romare.
Regi: William Relton.
Scen: Opera på Skäret, Kopparberg.

För den som är mer bevandrad i populärkultur än i opera kan Verdis mörka saga ”Don Carlo” ses som en version av ”Star wars”. Handlingen är annorlunda men persongalleriet är närapå identiskt.

Huvudpersonen, den känslige och svärdsvingande unge mannen Carlo, är en Luke Skywalker men med Kraften utbytt mot Kärleken. Han har en våldsamt dysfunktionell relation till sin pappa, kung Filippo (Filip II av Spanien), en Darth Vader som strängt slår ned rebelliska tendenser hos folket han regerar över liksom hos sonen. Kungen är mäktig men kontrolleras av den ryslige gamle storinkvisitorn, operans motsvarighet till rymdimperiets kejsare. Vill man så kan man även se den mystiske munken, som senare blir ett handlingskraftigt spöke, som en motsvarighet till Obi-Wan Kenobi.

Kärnkonflikten i ”Don Carlo” är att far och son konkurrerar om samma kvinna. Detta har verklighetsbakgrund: tronarvingen Carlos var förlovad med Elisabeth av Valois, men det blev istället hans pappa Filip II som gifte sig med henne. Elisabetta som hon heter i operan slits mellan dygd och begär, men det intressanta och ovanliga är att hon aldrig någonsin ger efter för passionen – medan Carlo som hon älskar desperat tigger om hennes kärlek står hon orubblig, hon lider inombords men vägrar vara otrogen sin make kungen. Denne lider i sin tur på narcissistiskt vis av att den unga hustrun inte älskar honom, och som om inte det vore nog är hans älskarinna Eboli olyckligt kär i den onåbare Carlo. Ett dominospel av deppig kärlek.

Det är lite kaxigt, och berömvärt, av Opera på Skäret att sätta upp denna storslagna opera som var för maffig till och med för den extravaganta Parisoperan när den hade urpremiär där 1867. Verdi var tvungen att skära bort flera avsnitt eftersom operan blev för lång och snart började man med praktiken att helt skippa den första av operans fem akter. Verket har många av grand opéra-stilens attribut: historiska miljöer, stora körer, en spektakulärt obehaglig massavrättningsscen och hjältar som värderar revolution och brödraskap högre än förälskelse.

Kostymen och scenografin åkallar effektivt 1500-talets Spanien. Regissören William Relton är tillbaka efter 2014 års fina uppsättning av ”Otello” och även denna gång accentuerar han det tragiskt tunga, mer än det lyriskt lätta, i Verdis klassiker. Sångarna gör ett starkt jobb, framförallt Taras Konoshchenko och Siv Oda Hagerupsen som gestaltar de psykologiskt mest helgjutna rollfigurerna Filippo och Eboli. Charlotta Larsson är fantastisk i den sista aktens långa aria men hon sparar på krutet lite väl mycket dessförinnan. Alejandro Roy har en suveränt kraftfull röst men hans Carlo är en otacksam roll – förvandlingen från kärlekskrank emokille till macho politisk aktivist går helt enkelt för snabbt.

Problemet ligger inte hos sångaren, och inte heller i Verdis delikata musik, utan i själva dramat, ursprungligen en pjäs av Schiller. Det slutar oerhört frustrerande, med ett spöke som plötsligt dyker upp och sätter punkt för handlingen på ett förvirrande sätt. Efter fyra timmar (med pauser inräknade) av realism känns det lite som ett hån att upplösningen består av ett övernaturligt inslag som kommer från ingenstans.

Verklighetens Don Carlos (1545–1568) var en mindre sympatisk person än den som Schiller och Verdi fantiserade om. Prinsens grava mentala och fysiska problem och bisarrt sadistiska sida brukar förklaras med inaveln i hans släkt. Olämplig som operahjälte, men han har nog inspirerat rollfiguren Joffrey i ”Game of thrones”.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2018-08-06)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback