DJ Shadow
Scen: Kägelbanan, Stockholm
Betyg: 2

DJ Shadow öppnade portarna till samplingskonstens paradis med sitt instrumentala debutalbum ”Endtroducing” 1996. Där och då stod han för en visionär typ av hiphop som balanserade mellan å ena sidan traditionell tuffhet, feta breakbeats och nördig skivsamlarkultur, å andra sidan djärv experimentlusta, sensibelt stämningsbygge och extatisk gränslöshet.

Sedan dess har DJ Shadow gjort ett antal skivor, och samarbetat mycket med andra artister, men ingenting har nått upp till de magiska ögonblicken på debutens bästa låtar. Det är för att balansgången upphörde och den gammeldags grabbiga estetiken vann. Inte för att DJ Shadow har gjort särskilt nostalgisk och lättsmält hiphop under dessa år, men hans musik följde i grund och botten samma coolhetsfixerade regler som präglade den tidigaste hiphopmusiken. Det poetiska, atmosfäriska och djupt personliga överlät han åt andra.

På senare år har DJ Shadow aktivt försökt förnya sin ljudbild. Både ”Liquid amber”-ep:n och fjolårets album ”The mountain will fall” präglas av elektroniska och syntetiska ljud, och de samplingar som hörs är filtrerade på alla möjliga sätt – vinyldammet lyser med sin frånvaro. Han har inspirerats inte så lite av Hudson Mohawke, en av de artister som DJ Shadow bjöd in till att remixa ”Endtroducing” när skivan gavs ut på nytt inför 20-årsjubileet i fjol.

Live slits DJ Shadow mellan sitt gamla och sitt nya jag. Hans enmansshow utgår från ljudfilerna som han trycker fram på sin laptop, och han leker lite med elektroniska pads som han trummar på ibland, men han har också med sig turntables och dekorerar ett antal låtar med scratch för att visa att han fortfarande kan den tekniken. Det visuella får stort utrymme – brett projicerade filmsekvenser med taffligt science fiction-tema och diverse datoranimationer, som gjort för att imponera på pojkar i mellanstadieåldern.

DJ Shadow anstränger sig så hårt han kan för att skapa variation, och han ger ett genuint snällt och ödmjukt intryck i sina mellansnack, men det kan inte hjälpas – den här jämntjockt kvasicoola musiken lyfter inte. I synnerhet inte live där dess brist på sprickor och spontanitet blir tröttsam. 

Och när DJ Shadow fyrar av sina bästa låtar, som ”Midnight in a perfect world” eller sista extranumret ”Organ donor”, gör han det inte i originalversionerna utan i de halvtaskiga remixer som gjordes av andra än han själv i fjol. Det är behjärtansvärt och ängsligt på samma gång. Men det är inte så kul att stå och lyssna på.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-15)