”Blomstedt 90 år”
Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av Ludwig van Beethoven, Richard Strauss och Richard Wagner
Dirigent: Herbert Blomstedt
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Speltid: 2 timmar (inklusive paus)
Betyg: 5

Dirigenterna måste vara de musiker som är minst sugna på att sluta jobba. Herbert von Karajan dirigerade sin sista konsert ett halvår innan han dog, 81 år gammal. Otto Klemperer slutade dirigera samma år som han fyllde 86. Och Arturo Toscanini var 87 år fyllda när han till slut gick i pension.

Så kanske är det ingen chock att Herbert Blomstedt, som fyllde 90 i somras, fortfarande dirigerar. Det som överraskar är att han vid denna ålder fortfarande är så skarp, så vital och så bisarrt pigg (i år dirigerar han närmare 100 konserter runtom i världen). Att han är en renlevnadsmänniska och djupt troende spelar nog en viss roll i detta.

På årets Berwaldhallenbesök firas Blomstedts födelsedag och han ger oss ett välvalt program – allt dirigerat från minnet, utan partitur – med tysk musik från en nästan 90-årig period. Beethovens tredje symfoni färdigställdes 1804, medan Strauss blev klar med sin tondikt ”Tod und Verklärung” 1889. Båda dessa verk behandlar döden på ett energiskt och livsbejakande sätt.

Blomstedt får Beethovens trea att dansa fram, mjukt och böljande men med friskt tempo, likt en ängel som lekfullt skuttar från moln till moln. Den långsamma andra satsen, symfonins längsta, är en begravningsmarsch. Här känns den dock mer som en ödesmättad vandring än en svart procession, även om Blomstedt och Radiosymfonikerna inte väjer för allvaret.

Richard Strauss var bara 24 år gammal när han komponerade ”Tod und Verklärung” (”Död och förvandling”), och dess något brådmogna och dramatiska syn på döden – kamp! Action! – får något rart över sig när Blomstedt lugnt leder oss genom resan. Men han kväver inte kraften i Strauss mäktiga orkestreringskonst, och förvandlingsmotivet är knäckande vackert.

Mest intressant är ändå avslutningen, förspelet till Wagners ”Tannhäuser”, en opera om konflikten mellan kristen dygdig kärlek och hedniskt syndande (spoiler: kristendomen vinner). Likt hjälten Tannhäusers träkäpp som på magiskt vis får nya gröna skott, när dess ägare i operans slutscen har fått sin frälsning, grönskar lysande den musik som frammanas ur Herbert Blomstedts kloka händer. 

I denna hittiga ouvertyr kontrasteras musik som gestaltar en orgie i Venusberget mot en melodi som en kör av pilgrimer sjunger senare i operan. Tannhäuser längtar efter en annan värld än den sinnliga och njutningsorienterade, och ska därför snart lämna Venus och nymferna. Vart Herbert Blomstedt längtar kan jag inte säga, men den triumferande musik han trollar fram får destinationen att skimra.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-09-11)