Känd från min frankofili-playlist Les quatre cent coups ;)
”Lakmé”
Opera av Léo Delibes.
Libretto: Edmond Gondinet, Philippe Gille.
Med: Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Taras Shtonda, Matilda Paulsson, Jakob Högström, Maria Streijffert, Eric Lavoipierre m.fl.
Malmö Operaorkester och Operakör.
Dirigent: Philippe Augin.
Scenografi: Anne Marie Legenstein.
Kostym & mask: Gesine Völlm.
Regi: Nicola Raab.
Scen: Malmö Opera.
Speltid: 2 tim 30 min inkl paus.
Orientalism är något man stundtals konfronteras med om man har att göra med opera, oavsett om man är publik eller regissör. Det är för att operarepertoaren består av verk skrivna av och för européer under en tidsepok då Europas relation till den övriga världen bestod av antingen handel med avlägsna länder, som få européer hade möjlighet att besöka, eller ren kolonialism.
Franska ”Lakmé”, som hade urpremiär 1883, är en typisk orientalistisk opera. Handlingen utspelar sig i Brittiska Indien, huvudpersonen är en ung indisk kvinna och problem uppstår när en officer från ockupationsmakten förälskar sig i henne.
Det finns operor som nyfiket försöker absorbera musiken från den kultur som skildras. ”Lakmé” är inget sådant verk. Ett par korta melodislingor innehåller vagt exotiska skalor, men nästan allt låter som en klassisk europeisk opera från romantiken – vilket inte är fel i sig, när det resulterar i hits som ”Klockarian” (som Svetlana Moskalenko gör med bravur) och ”Blomsterduetten” samt effektiv musik överlag från balettmästaren Delibes.
Mer problematiskt är att librettot innehåller främlingsfientliga stereotyper, framförallt i andra akten, då en scen i en hektisk marknad går ut på att en stackars bortkommen engelsk kvinna blir lurad på pengar av indiska skojare. Hur ska då den som vill göra en modern uppsättning av operan hantera sådant material? Regissören Raab har gjort det katastrofala valet att låta alla (vita) sångare som spelar indier sminkas med blackface, det mest rasistiska greppet i scenkonstens historia. Här dock inte i färgen svart, utan i blått, för att ge en komisk effekt kanhända – men det förändrar ingenting.
Visst, vissa hinduiska gudar porträtteras traditionellt med blå hudfärg, men det är helt ovidkommande för denna scen. Kanske är meningen att vi publiken ska se på indierna med en engelsk 1800-talskvinnas xenofobiskt förfärade ögon? När hjälten Gérard i samma akt uppfylls av kärlek av den Blue Man Group-liknande Lakmés förföriska sång – nyckelscenen i vilken hon sjunger ”Klockarian” – gestaltas inte ett möte mellan två tvillingsjälar, utan en ”normal” person som fascineras av ett freak.
Kemin mellan de två huvudpersonerna är svag och Leonardo Ferrando som gör Gérard imponerar inte. Svetlana Moskalenko har en vacker röst men sjunger ofta lite väl tyst. Taras Shtonda i rollen som Lakmés far Nilakantha övertygar dock både i sin sång och i sitt agerande.
Malmö Opera har haft flera fullträffar de senaste åren, men ”Lakmé” är tyvärr inte en av dem.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2017-10-08)
Efter denna recension följde en debatt om huruvida det var rasistiskt eller inte att sminka med blå bodypaint. DN Kultur publicerade Malmö Operas replik och mitt svar på denna replik i tisdags, man kan läsa här. SVT Kulturnyheterna gjorde också en grej om det.