Jacob mühlrads "kaddish" i berwaldhallen



Radiokören
Musik av Johann Sebastian Bach, Ernst Krenek, Maija Einfelde och Jacob Mühlrad.
Solister (Bach): Sofia Niklasson, Christiane Höjlund, Niklas Engquist och Lars Johansson Brissman.
Solist (Mühlrad): Eva Dahlgren.
Instrumentalensemble (Bach): Björg Ollén, Olle Torssander, Mimé Brinkmann, Keren Bruce och Fredrik Malmberg.
Dirigent: Peter Dijkstra.
Scen: Berwaldhallen, Stockholm.
Speltid: 1 tim 30 min.
Betyg: 4.

Tonsättaren Jacob Mühlrad, född 1991, är något av en sensation. Hans liv och karriär är en så stark berättelse (lyssna på hans ”Sommar i P1”-program), han är så ung och begåvad, en medialt perfekt gestalt för en genre som kämpar med att få bort stämpeln som gammal och mossig. Berwaldhallen fick sätta in en extrakonsert med uruppförandet av Mühlrads nya körverk ”Kaddish” – båda konserterna sålde slut.

”Kaddish” är en hyllning till och tolkning av en judisk bön med samma namn, bönen till minne av de bortgångna. Det är också en dialog om förintelsen med tonsättarens morfar, som överlevde Auschwitz, men som inte ville prata om sina upplevelser därifrån med sitt barnbarn. Döden och dödligheten blev extra närvarande för Mühlrad under komponerandet, eftersom hans mamma samtidigt kämpade mot svår cancer. 

Det universellt tragiska och det privata vävs alltså samman i ett musikstycke som är berörande bara genom att det finns. Frågan är då hur väl materialet uttrycks konstnärligt. ”Kaddish” börjar vackert, i det långsamma, mörka och allvarsamt tunga. Musiken rör sig inte så långt från denna punkt, men har ändå en tydlig dramaturgi – när morfadern motvilligt till slut berättar om dödslägrens fasor ändrar stycket karaktär och blir som en splittrande ångestexplosion. Avslutningen är dock något av en antiklimax, med ordet ”witness” upprepat lite väl många gånger på ett lite väl monotont sätt. 

Som solist har Eva Dahlgren anlitats. Tyvärr försvagar hennes mikrofonförstärkta sång helhetsintrycket – även om hon gör en fin insats blir kontrasten för stor till Radiokören och dirigenten Dijkstras mjuka elegans. 

Konserten som helhet är dock helgjuten, med ett ovanligt genomtänkt program, intressant nog utan paus. Bachs underbara kantat ”Gottes Zeit ist die allerbeste Zeit” inleder. Ernst Krenek, en tonsättare som brännmärktes av Tredje riket, tonsatte Klagovisorna från Gamla testamentet mitt under kriget, när han hade flytt till USA. Den första av verkets nio satser framförs och den är fin, framförallt det nästan viskade slutet. Sist men inte minst ”Lux aeterna” av den lettiska tonsättaren Maija Einfelde, med en text hämtad från den katolska dödsmässans avslutande del – ett kort men mycket vackert verk från 1992 som förtjänar att framföras ofta.

Konserten är med andra ord inte bara en dialog mellan Jacob Mühlrad och hans familj, utan också ett vackert möte mellan det judiska och det kristna. På flera sätt framstår underbarnet Mühlrad som den svenska musikens Felix Mendelssohn.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-10-16)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback