Hiphop
Yung Lean
”Stranger”
(YEAR0001)
Betyg: 4

Inom hiphop finns – kanske i högre utsträckning än hos andra musikgenrer – en ständig dragkamp mellan gränslös fantasifullhet å ena sidan och lojalitet mot äkthetsideal å den andra. Bilden kompliceras av att vissa hiphopartister har inslag av båda sidorna – exempelvis inom gangstarap där fiktion alltid har varit minst lika viktigt som självbiografi – samt av att det inte går att säga att det ena är bättre än det andra. Båda stilarna har gett upphov till vital och nyskapande musik.

1983 släpptes till exempel två legendariska singlar, Rammelzee & K-Robs ”Beat bop” med produktion och skivomslag skapade av Jean-Michel Basquiat, och Run-D.M.C.:s debut ”Sucker M.C.’s” (egentligen b-sida till den mindre intressanta ”It’s like that”). En låt som fascinerar med oförutsägbart experimenterande, en som gör det med stenhård minimalism. Drömsk konstfullhet mot gatusmart realism.

Inom svensk hiphop har dock den äkthetstörstande inriktningen dominerat stort. Det gäller både för hårda skildrare av bistra verkligheter och för poppiga rappare som gör klubbiga låtar med texter om kärlek och sex. Därför blev chocken så stor när Sad Boys – Yung Lean och hans två producenter Gud och Yung Sherman – gjorde entré 2013. 

Folk irriterade sig till döds på den 17-årige killen med priviligierad bakgrund som rappade – på engelska dessutom! – om allt möjligt som han tyckte om eller fantiserade om. Irritationen blev dubbelt så stor av att Yung Lean snabbt blev populär och till och med fick en fanskara i USA, något som ingen svensk rappare vågat drömma om. 

Alla artister skapar en persona, men den persona som Jonatan Leandoer Håstad skapade stack ut i hiphopvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Yung Leans rap var en medvetandeström som obekymrat blandade italienska renässanskonstnärer, japanska romanförfattare, science fiction-filmer, mat, naturromantik och gamla tv-spel med fantasier om droger, dyra kläder och extremt snuskigt sex. Parat med de sinnesutvidgande beatsen föddes den mest häpnadsväckande hiphop som kommit från detta land. 

Yung Lean har varit väldigt produktiv – ”Stranger” är hans tredje officiella studioalbum men sjunde fullängdsalbum om man räknar med mixtapes och sidoprojekt. Han har också nästan kört sin karriär i botten när Sad Boys turnerade i USA och levde ut sina rockstjärnedrömmar, med katastrofala följder: överdos, mentalsjukhusvistelse och den inte särskilt lyckade skivan ”Warlord”. Men nu är han tillbaka och låter mer inspirerad än på länge.

Det är en ny Yung Lean som framträder på ”Stranger” – lite mognare, lite lugnare, lite mer melodiös. Texterna är inte längre fullproppade med referenser till populärkultur, istället låter han det emotionella och sorgsna komma i förgrunden. I ”Red bottom sky” sjunger han om naturfenomen och den ångestfyllda förnimmelsen av att halka genom tillvaron; ”Agony” är en naken ballad med ett ostämt piano som låter som att det tillhör Aphex Twin.

Musikaliskt är utvecklingen än mer slående – de aggressiva klubbdängorna lyser med sin frånvaro, istället har Gud och Yung Sherman (och kompisen WhiteArmor) skapat luftiga, futuristiskt dubbiga beats. De klär Yung Leans nya sångliknande rap perfekt. ”Yellowman” påminner otippat nog om en militärmarsch, medan ”Skimask” har en melodi så ramsliknande att man kan hoppa hopprep till den.

”Stranger” är Sad Boys starkaste skiva sedan ”Unknown death 2002”, och visar att även eskapistiska fantasidyrkande hiphopartister kan utvecklas och mogna, utan att förlora lyskraft och unikum.

Bästa spår: “Red bottom sky”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Bonus: fem andra fantasifulla hiphophjältar

De La Soul ”3 feet high and rising” (1989)
Trion rappade om blommor, sprängde murar för vad som var okej att sampla – en skiva med fransk språkkurs var att föredra framför James Brown-funk – och gjorde med hjälp av radioteaterliknande mellanspel ett konceptalbum om ett fånigt tävlingsprogram i tv.

Wu-Tang Clan ”Enter the Wu-Tang/36 chambers” (1993)
De kom från New Yorks mest bortglömda stadsdel Staten Island men förvandlade den till Shaolin, en plats där munkar mediterar, svärdstrider utkämpas och rappare inte har ett alias utan fem olika. Beatsen var lika outgrundliga och atmosfäriska som råa.

Missy Elliott ”Da real world” (1999)
Debutalbumet “Supa dupa fly” var visserligen just det, men i uppföljaren “Da real world” drog Missy Elliott och producenten Timbaland sin futuristiska och lekfulla hiphop-R&B-hybrid till sin spets. Hype Williams legendariska videor blev pricken över i.

Madvillain ”Madvillainy” (2004)
På egen hand hade både Madlib och MF Doom skapat apart och älskvärd alternativrap, men när de spelade in en skiva ihop och blev Madvillain uppstod en kreativ explosion. Obskyr jazz, enorma mängder gräs och en hiphop som är psykedelisk både i ord och toner.

Nicki Minaj “Monster” (2010)
Okej, detta är ingen skiva av Nicki Minaj utan en singel av Kanye West, men Nicki stjäl showen totalt med sin gästvers här. Hon växlar mellan olika alter egon som en mästerlig röstskådespelare och manusförfattare, med ljuv rapschizofreni som resultat.

(Dagens Nyheter 2017-11-11)