borisova-ollas, saint-saëns och elgars "enigmavariationer" i stockholms konserthus


Repetition av "Angelus" när Fillan skulle spela den för några år sedan.

Kungliga filharmonikerna
Musik av Victoria Borisova-Ollas, Camille Saint-Saëns och Edward Elgar.
Solist: Quirine Viersen, cello.
Dirigent: Andrej Borejko.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Betyg: 3.

När Victoria Borisova-Ollas går upp på scen för andra gången för att ta emot publikens jubel, efter att hennes orkesterstycke ”Angelus” framförts, känns det som att det är nu det händer. Nu får den skarpa ryskan äntligen sitt stora genombrott, efter en kvarts sekel som Sverigebaserad tonsättare. Det är mindre än en vecka sedan hennes första opera ”Dracula” haft världspremiär på Kungliga operan, under en massiv PR-kampanj. Hon pryder framsidan av senaste numret av Opus. Och ”Angelus” är inte ens ett uruppförande, utan ett verk som skrevs 2008 för Münchens filharmoniker och uruppfördes av dem. Ändå vet publikens entusiasm inga gränser. Alla tycks älska Victoria Borisova-Ollas just nu.

Och det är helt rättvist. ”Dracula” är i mina ögon och öron ett lyckat verk, men nästan allt som Borisova-Ollas gör blir intressant. ”Angelus” skildrar upplevelsen av att lyssna på ringningen från mäktiga kyrkklockor, inte inifrån kyrkan utan utifrån, på torget, med himlen som tak, det vackra klocktornet i blick och duvor som flyger omkring. Det är inte kyrkan som är i fokus utan människan, känslan av att vandra omkring i denna livfulla miljö och uppfyllas av de majestätiska klockornas dånande toner, lika ödesmättade som förlåtande. Som publik är det bara att blunda och förflyttas till en annan plats. Målerisk men inte kitschig musik – oerhört tilltalande.

Konserten som helhet dras dock ned av de övriga verken på programmet. Fransmannen Camille Saint-Saëns är en tonsättare som på hyggligast sätt kan beskrivas som konservativ, på ärligast sätt som tråkig. Tveklöst kompetent men allt annat än originell. Holländska Quirine Viersen gör vad hon kan med Saint-Saëns första cellokonsert, hon spelar med stor inlevelse, men vad har det för betydelse när verket i sig är så själlöst? Som bakgrundsmusik fungerar det fint, som konserthöjdpunkt är det så tunt att det är genomskinligt.

Edward Elgars ”Enigmavariationer” är ett lite udda orkesterstycke från 1899. Elgar skildrar sin bekantskapskrets genom att komponera ett tema med variationer som var och en karakteriserar de olika personerna. Allra sist karakteriseras Elgar själv – att just detta är verkets mest storslagna och mäktiga musik ger ett något självgott intryck. För att ett verk av denna typ ska engagera lyssnare måste de olika variationerna spelas så känsligt det går, bli nakna och mänskliga. Men Andrej Borejko dirigerar snarare fram en smaskig underhållningsmusik vars platta elegans och bräkiga munterhet lämnar åtminstone mig oberörd.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-11-06)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback