Kungliga Filharmonikerna
Musik av Lili Boulanger, Sergej Prokofjev och Igor Stravinsky
Solist: Baiba Skride, violin
Dirigent: Lahav Shani
Scen: Konserthuset, Stockholm
Tid: 2 tim
Betyg: 4

Våren är brutal. ”Visst gör det ont när knoppar brister”, skaldade Karin Boye; självmordssiffrorna är ovanligt höga i april och maj, enligt en amerikansk forskningsrapport. Ändå skildras våren ofta som något enbart härligt och hoppfullt i äldre tiders konst, inte minst inom musik (Vivaldis violinkonsert ”Våren”, Schumanns ”Vårsymfoni”).

Så inte hos Lil Boulanger, det franska underbarnet som var på god väg att bli en av 1900-talts mest intressanta tonsättare när hon tragiskt dog endast 24 år gammal. Hennes orkesterstycke ”D’un matin de printemps” (”Från en vårmorgon”) paras ofta ihop med ”D’un soir triste” (”Från en sorgsen kväll”), så även under denna konsert, som börjar i den mörka natten. När gryningen äntligen kommer är det inte som en frälsning – stämningen blir mindre fasansfull men inte för den sakens skull glad, trots att vårsolen skiner. Denna vårmorgon är energisk och händelserik men också hård och osentimental. Dessa tvillingstycken tillhör det allra sista Boulanger komponerade – hon dog i mars 1918. Precis när våren kom.

Stravinskys balett ”Våroffer” hade premiär i maj 1914 och blev en sådan skandal att man nästan kan tala om att tonsättaren här offrade hela den klassiska musiken – ut med skönhetsorienterad harmonik, in med skoningslösa rytmer. Konstmusiken blev aldrig sig lik och 1900-talets musik skulle komma att handla mycket om just rytmer (hela den afroamerikanska populärmusiken). Men kärnan i ”Våroffer” är just våren och offret, naturen och vad den gör med människan. 

Den civilisation och kultur som reagerar på den vilda naturen i balettens berättelse gör detta genom att rituellt offra en ung flicka som får dansa sig till döds, omgiven av visa män som sitter i en cirkel runt henne. När den unge dirigenten Lahav Shani passionerat och temperamentsfullt dirigerar Filhamonikerna med hela kroppen har han en halvcirkel av musiker framför sig och ett publikhav bakom sig – han blir den dansande flickan som offras.

Konsertens höjdpunkt är menad att vara Prokofjevs första violinkonsert, men Baiba Skride som är solist spelar lite för kantigt och hårt för att denna lyriska modernism ska komma till sin rätt. Annars passar verket in bra i konsertens program, eftersom det liksom ”Våroffer” skrevs av en ryss i exil och uruppfördes i Lili Boulangers hemstad Paris. Skride imponerar mer i extranumret: den lysande finalsatsen från Johann Paul von Westhoffs tredje violinsonat. Det låter som ett nytt och förhäxande stycke av Philip Glass men skrevs på 1600-talet.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

(Dagens Nyheter 2017-04-22)