Någonting som jag drömt om sedan jag fick upp ögonen för opera för över tio år sedan, och i synnerhet sedan jag fallit som en fura för Richard Wagners "Tristan och Isolde" vilket skedde strax efter det, är att se hela "Nibelungens ring" på en operascen. Det vill säga den serie av fyra operor som Wagner komponerade mellan slutet av 1840-talet och mitten av 1870-talet (han tog en tolv års lång paus när han var klar med lite mer än hälften) och som är hans magnum opus. Det är inte så ofta de ges allihopa - jag flyttade till Stockholm 2008, precis efter att alla fyra hade gått på Kungliga operan i en uppsättning gjord av regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen/kostymören Bente Lykke-Møller - så när det annonserades att denna Ringcykel skulle sättas upp igen (fast bara två gånger!) med underbara NIna Stemme som Brünnhilde blev jag eld och lågor.
Det här var hösten 2015. Biljetterna släpptes och sålde slut på sex minuter, ett och ett halvt år innan föreställningarna skulle äga rum - helt sjukt! På ett fantastiskt vis lyckades jag få tag i biljetter ändå för ett par månader sedan, och då kändes det som att jag vunnit på lotto, eller snarare som Kalle i "Kalle och chokladfabriken" som får en gyllene biljett till drömfabriken. När jag hämtade ut mitt kuvert med mina fyra biljetter till de fyra operaförseställningarna vägde det tungt och ljuvligt i min hand. Jag kände mig som Gollum i "Sagan om ringen": detta var min skatt, my precious. Jag var med i PP3 i Sveriges Radio P3 samma dag och snackade om Ringen, det var mysigt, lyssna gärna!
Att jag tänkte på Gollum där och då beror givetvis på att Tolkien har inspirerats något enormt av Wagners Ring. Eller, både Wagner och Tolkien har inspirerats av samma fornnordiska och germanska sagor och myter när de skapat sina respektive epos, fast båda har förhållit sig väldigt fritt till förlagorna. Och det var Wagner som hittade på hela grejen med att smida en ring som ger världsherravälde men också korrumperar själen, det fanns inte i de gamla legenderna, och den grejen tog Tolkien rakt av från Wagner även om han förnekade det själv.
Det här var hösten 2015. Biljetterna släpptes och sålde slut på sex minuter, ett och ett halvt år innan föreställningarna skulle äga rum - helt sjukt! På ett fantastiskt vis lyckades jag få tag i biljetter ändå för ett par månader sedan, och då kändes det som att jag vunnit på lotto, eller snarare som Kalle i "Kalle och chokladfabriken" som får en gyllene biljett till drömfabriken. När jag hämtade ut mitt kuvert med mina fyra biljetter till de fyra operaförseställningarna vägde det tungt och ljuvligt i min hand. Jag kände mig som Gollum i "Sagan om ringen": detta var min skatt, my precious. Jag var med i PP3 i Sveriges Radio P3 samma dag och snackade om Ringen, det var mysigt, lyssna gärna!
Att jag tänkte på Gollum där och då beror givetvis på att Tolkien har inspirerats något enormt av Wagners Ring. Eller, både Wagner och Tolkien har inspirerats av samma fornnordiska och germanska sagor och myter när de skapat sina respektive epos, fast båda har förhållit sig väldigt fritt till förlagorna. Och det var Wagner som hittade på hela grejen med att smida en ring som ger världsherravälde men också korrumperar själen, det fanns inte i de gamla legenderna, och den grejen tog Tolkien rakt av från Wagner även om han förnekade det själv.
Men jag tänker att det inte är så konstigt att Tolkien inte offentligt ville ge Wagner någon credit. Han skrev "Sagan om ringen" efter andra världskriget och förintelsen, och hade antagligen fått en dos av tyskhat redan efter första världskriget där han stred och där många av hans vänner stupade. Inte konstigt om han inte ville krama Hitlers favorittonsättare. Men det är också så att Wagner och Tolkien är väldigt annorlunda varandra i sin konstnärliga gärning. Tolkien ville skapa en perfekt kopia av de gamla mytologierna, en bok som skulle kunna vara skriven för 1000 år sedan och jämbördig med de gamla sagorna, han ville bakåt, han ville mysa ner sig i myternas värld, hans konst vill inåt. Medan Wagner använder myterna som språngbräda för att berätta något tidlöst om hur människor fungerar och även någonting om samtiden och en stundande mörk framtid - hans konst vill liksom utåt.
Vad handlar då "Nibelungens ring" om? Den första delen "Rhenguldet", handlar om att vara för ful för att få kärlek. Alberich (typ Gollum) blir hånad av Rhendöttrarna när han närmar sig dem, "as if vi skulle ta i dig med tång din äckliga dvärg, hahaha", och i sin bitterhet beslutar han sig för att bli mäktig inte genom att bli älskad utan genom att bli rik och respekterad/fruktad/åtlydd. Så han stjäl Rhendöttrarnas magiska guld och smider en ring av det, det är alltså en maktring smidd av bitterhet, och det är början på allt ont. En annan karaktär, jätten Fasolt, blir kär i kärleksgudinnan Freja som lämnas som pant tills hennes släktingar fixar betalning för den borg, Valhall, som Fasolt och hans bror Fafner byggt åt dem. Men det är ännu mer "as if!!!"-stämning på att Fasolt och Freja skulle få bli ihop, hon tillhör gudarna (dvs aristokratin) och han tillhör de grovhuggna storväxta dumma kroppsarbetarna (dvs arbetarklassen), så hennes släktingar med Wotan (Oden) i spetsen gör allt för att Freja och Fasolt inte ska få varandra (okej att hon blir bortförd mot sin vilja först, men sen verkar det bli lite Stockholmssyndromet-vibb, hon verkar få ömma känslor för Fasolt också). Inklusive att råna Alberich på alla hans rikedomar och på hans ring - gudarna är med andra ord allt annat än moraliskt överlägsna. Det slutar med att bygget blir betalt, men med en bitter eftersmak - Fafner och Fasolt blir osams direkt efteråt och Fafner slår ihjäl den stackars Fasolt, och de heliga Rhendöttrarna är fortfarande förtvivlade över att deras guld är på villovägar, vilket gudarna i sin feta borg väljer att skita i. Den gudomliga ordningen är rubbad - stämningen när denna opera är slut är ett enda stort "oh shit, det här känns inte så bra".
Den andra delen, "Valkyrian", är den bästa av de fyra. För den är så himla psykologiskt intressant. Först får man följa en kvinna, Sieglinde, som är olycklig i sitt äktenskap och en dag träffar en man som hon blir kär i på riktigt och som besvarar hennes kärlek, Siegmund heter han - det enda problemet, förutom att hon är gift och måste fly tillsammans, är att de är syskon. Men den chockerande insikten grumlar inte deras förälskelse, så kära är de, så glada är de att de hittat varandra. Som ett sätt för Wagner att säga: kärleken är blind, kärlek går emot alla normer och regler, passionen är motsatsen till lagen och civilisationen och förnuftet. När man gjort sitt bästa för att smälta denna sjuka första akt kommer en andra akt som är ett helt magnifikt triangeldrama mellan Wotan, hans fru Fricka som är trött på att Wotan ligger runt som in i helvete och skaffar barn till höger och vänster, och Brünnhilde som är ett sådant barn - hon är Wotans favoritdotter men Fricka är inte hennes mamma. Siegmund och Sieglinde är OCKSÅ Wotans barn, och Wotan hoppas att Siegfried ska bli den hjälte som ställer allt till rätta, att han ska ta tillbaka ringen från Fafner för att ge den till Rhendöttrarna. Han ber Brünnhillde beskydda Siegmund i strid mot Sieglindes bedragne man och det tackar hon gladeligen ja till. Men när Fricka får reda på det blir hon förbannad, bokstavligen "not on my watch", hon är nämligen äktenskapets beskyddarinna och det är lite FÖR förnedrande för henne att hennes mans oäkta son får en kvinna att bryta sin äktenskapspakt OCH ingå i en incestuös kärleksrelation OCH få gudomligt beskydd för detta. Wotan tvingas, i en lång fantastisk dialog, att ge med sig, för han har så mycket skam och skuld, han får betala för att han har varit en sån usel make till Fricka, han har liksom ingenting att sätta emot när hon lackar på honom, det är tomt på karmakontot. Och det som händer därefter är det verkligt intressanta - han förbjuder Brünnhilde att beskydda Siegmund, vilket hon inte alls kan förstå, och hon lyder inte. Och då blir han arg på henne istället! Det är så bra, för det är så realistiskt, han tar ut sin ilska på sin fru på barnet, så som alla föräldrar alltid har gjort. Det är också ilskan på sig själv som han tar ut på barnet, det finns så mycket självhat och förnekelse här. Men han älskar ändå Brünnhilde, de har en ömsesidig djup förståelse, och han inser snart att han straffar sig själv lika mycket som han straffar henne. Så han mildrar sin ton mot henne (nu är vi inne i slutet av tredje akten) men han kan ändå inte låta bli att straffa henne, för han är ändå patriark och lyder under konventioner han med, även om han är den mäktigaste av alla gudar. Det är borgerlighetens bojor som förstör för honom. Och Brünnhilde, hon älskar sin pappa och förstår honom, hon förlåter honom när han förskjuter henne. Det är så starkt. Slutet på "Valkyran" är helt otroligt bra musik, för Wagner gestaltade detta drama så fantastiskt inte bara i text utan lika mycket, eller mer, i toner. Det är som om Strindberg utöver att vara den författare han var också var en musikaliskt briljant tonsättare som lät sina rollfigurer sjunga alla sina repliker, och musiken sjunga alla tystnader. Helt sjukt. Att Wagner var så grym alltså.
Den tredje operan, "Siegfried", är å andra sidan den sämsta i gänget. Det är lite lol, för om man tycker om Wagner så får man alltid försvara honom mot folk som anklagar honom för att vara nazist och antisemit, man bara "nä nä, okej det är kanske sant, men skilj på konstverk och konstnär, musiken är inte nazistisk, musiken som han skrev är bara fantastiskt mänsklig". Så hör man "Siegfried" och får värsta nazistiska operan, den har en så motbjudande moral, eftersom den upphöjer den starkes rätt till något ädelt. Titelpersonen, hjälten, är son till Siegmund och Sieglinde och han är helt enkelt ett svin, en naiv idiot som är jättestark och hyllar styrka och aldrig känt fruktan och föraktar svaghet. Han är uppvuxen med Mime, som är bror till Alberich, men Siegfried har ingen tacksamhet mot denna fadersfigur - vars rollfigur är en vidrig dvärg som är snål, feg och genomskinligt manipulativ - istället hånar han honom och dödar honom till slut. Det är så obehagligt. Siegfried dödar också Fafner, som har antagit formen av en drake (don't ask) vilket är väldigt buskis såklart, och tar hans ring. Suck. Men i den tredje och sista akten händer det saker, operan blir plötsligt bra. Först är det ett fantastsikt möte mellan Wotan och Erda, moder jord, som är den kvinna han fick Brünnhilde med, och hon tappar all respekt för honom (och all lust att leva i människornas värld) när hon får höra att han förskjutit dottern. Så bra. Wotan och Erda är nog mitt favoritkärlekspar i hela Ringen. Sedan möter Wotan och Siegfried varandra, men Siegfried vet inte vem gamlingen är och Wotan vill inte berätta det för ynlingen som han ser som sitt enda hopp, ja det sista hoppet för hela världsordningen, han älskar honom helt enkelt. Men Siegfried är totalt respektlös och dum i huvudet och slår sönder Wotans spjut (hallå Freud) och berövar honom all hans gudomliga makt. Wotan glider snopet iväg, han hade uppenbarligen så enormt fel - barnbarnet är ingen ädel hjälte, han är en arrogant hulligan. Därefter hittar Siegfried Brünnhilde och räddar henne från den magiska sömn som Wotan försatte henne i, skyddad av en ring av eld, i slutet av "Valkyrian". Han blir genast förälskad i henne eftersom det är den första kvinna han sett (vilket i sig blir en symbol för att han är så ung och liksom pubertalt dum) och hon älskar honom också eftersom hon vet vem han är (det var hennes kärlek för och empati med Siegmund & Sieglinde som fick henne att hamna där hon hamnade), men har samtidigt konfliktartade känslor inför hans uppvaktande eftersom, tja, han är ju hennes systerson (och brorson). Det vore ju sjukt om de skulle bli ihop, det fattar hon. Han har däremot ingen förståelse för hennes inre konflikt, och det gör deras långa kärleksduett så himla bra - de möts egentligen aldrig, de har varsin kärlek som visserligen är riktad mot den andra men som är på helt olika nivåer. Men Brünnhilde kan inte stå emot vare sig ömheten i sitt hjärta eller tvärsäkerheten i Siegfrieds tal, och de förenas. Även denna opera slutar i en "oh shit, det här är inte bra"-känsla. Brünnhilde offrar förnuftet för kärlekens skull. Symboliskt blir det slutet för hennes tid som gudomlig valkyria - från och med nu är hon bara människa, bara kvinna, bara någon som är ihop med en förälskad idiot. Nu är hon helt maktlös.
Den fjärde och sista operan är "Ragnarök" som jag tycker är otroligt bra, mest för att slutet är så enormt mäktigt, när världen går under (spoiler). Här knyts säcken ihop, fast inte på ett överdrivet tydligt sätt, och jag gillar att Alberich klarar sig (han blir i alla fall inte dödad), det är liksom realistiskt. Siegfried glömmer snabbt sin kärlek till Brünnhilde - så ytlig är han i sina känslor, till skillnad från henne - och beger sig ut i världen för att få lite äventyr vilket är det dummaste han kunde göra, han går raka vägen till sin undergång. Men det är rättvist på något sätt, han får betala för sin hybris. Han mördas av Hagen, som till Alberich, som hämnas sin pappa på ett lite oklart sätt - Alberich har inte dödats, men han har rånats och förnedrats av Siegfrieds farfar och hans familj, och att Siegfried är helt ovetande om detta spelar mindre roll i en puckad hederskultur. Det är ändå lite sorgligt när Siegfried dör, för Lars Cleveman som sjunger Siegfried i den här uppsättningen är så himla bra. Och Nina Stemme som är Brünnhilde är lika bra, fast ännu mer imponerande än Cleveman eftersom hennes rollfigur är djupare och mer nyanserad, den sista scenen är helt otrolig. Det är typ en monolog för Brünnhilde och den påminner om Isoldes kärleksdöd i "Tristan och Isolde", men istället för att stänga ute världen och möta förintelsen i sig själv som Isolde gör så gör Brünnhilde motsatsen, hon tar in hela världen och låter den gå under med henne. Gudarnas tid är över, människornas också, Valhall brinner, världen svämmar över i en syndaflod, men allt slutar med att Rhendöttrarna får tillbaka sin magiska ring och att en underbar melodi från "Valkyrian" hörs igen - nämligen den melodi som Sieglinde sjöng när hon insåg att hon var gravid med Siegmunds barn, precis efter att han dödats. Ett väldigt snyggt sätt av Wagner att säga att åtefödelsen finns, livet finns, och därför finns det hopp, även om världen måste gå under och brinna ner till grunden innan hoppet kan realiseras. Jag blev tårögd av detta slut, för det är så hjärtskärande att våga vara naiv nog att lysa av försiktig optimism mitt i undergången, när allt är som mörkast och sjukast, när allt brinner ner och svämmar över. Hur kan du, Wagner? Hur kan du säga så? Menar du det? Ska jag tro dig? Kan jag tro dig? Tror du på det själv? Åh, Wagner.
Ridån gick ned och jag minns att jag ville att den skulle gå långsammare, jag ville se Nina Stemme i några sekunder till. Och när applåderna kom önskade jag att jag de inte kom, jag ville inte höra dem, jag ville vara kvar i min känsla. Jag blundade. Alla vrålade av jubel men jag skakade i tårar.
Ringen är så underbar för det finns så många sätt att tolka den på. Det är det som gör den till stor konst. De flesta operor ger inte så mycket utrymme för tolkning, de handlar om kärlek och kanske lite om samhället/tidsandan och kanske lite om tonsättaren själv. Men Ringen handlar om mänsklighetens öde och världens undergång. Det är ju helt sjukt om man tänker efter, det steget, den kontrasten. Och man förstår att både nazisterna, anarkisterna och kommunisterna lockades av detta budskap - revolution måste ske! Det gamla är föråldrat och ruttet och måste dö! Det nya måste ta över men det gamla måste krossas för att det ska kunna ske! Sanning i eld och blod! - men ingen kan kidnappa Ringen från konstens arena, det är där den hör hemma, som Rhenguldet i botten av Rhen. Wagner föreslår ju egentligen ingenting, han bara skildrar en undergång. Han bara berättar. Gestaltar. Berabetar sin ångest.
Wagner växte själv upp med en man som inte var hans pappa, han träffade aldrig sin egen pappa. Denna rotlöshet präglade honom enormt tror jag, och alla hans stora operor har en rotlös manlig huvudperson. Det är också en så stor del i 1800-talets romantik i konstvärlden: jakten på identitet, sorgen över att inte känna sig själv, den eviga hemlösheten. Men aldrig är Wagner så explicit i sina känslor mot fosterfäder som i "Siegfried". När han låter Siegfried döda Mime, som han aldrig riktigt känt älskat honom, är det inte bara musikdrama. Det är psykodrama, terapimetoden som var populär på 70-talet, när folk typ skällde ut en docka som föreställde en förälder. Jag tror i och för sig att Wagner tyckte mycket om pappan som han växte upp med, han var en teaterman osv, väckte den unge Rickards intresse för scenkonstens värld, men det Wagner attackerar i "Siegfried" är inte en person utan en frustrerande omständighet, ett öde. Och sedan låter han ju Siegfried attackera även den som verkligen är hans släkting och som verkligen älskar honom, Wotan. Jag älskar att allt är så komplext och motsägelsefullt och nyansrikt.
Det finns ingen egentlig andlighet i Ringen, trots alla gudar som figurerar, och det var kanske därför som Wagner skrev sin sista opera "Parsifal" efter att det jättelika projeketet med "Nibelungens ring" var avslutat. I "Parsifal" finns det mystiska och underbara, det magiskt andlga - i Ringen finns det magiska föremål och gudomlig makt, men inte gudomlig skönhet, inte det mystiska och eviga (det skulle vara Erda och nornorna då, men deras roll är bara att bli försvagade, deras existens upphör att ha betydelse). I "Parsifal" finns försoning och mänsklighet, det finns ljus - i Ringen finns bara mörker. Förutom den där lilla melodin som tittar fram i slutminuten. Det är intressant.
Vad handlar då "Nibelungens ring" om? Den första delen "Rhenguldet", handlar om att vara för ful för att få kärlek. Alberich (typ Gollum) blir hånad av Rhendöttrarna när han närmar sig dem, "as if vi skulle ta i dig med tång din äckliga dvärg, hahaha", och i sin bitterhet beslutar han sig för att bli mäktig inte genom att bli älskad utan genom att bli rik och respekterad/fruktad/åtlydd. Så han stjäl Rhendöttrarnas magiska guld och smider en ring av det, det är alltså en maktring smidd av bitterhet, och det är början på allt ont. En annan karaktär, jätten Fasolt, blir kär i kärleksgudinnan Freja som lämnas som pant tills hennes släktingar fixar betalning för den borg, Valhall, som Fasolt och hans bror Fafner byggt åt dem. Men det är ännu mer "as if!!!"-stämning på att Fasolt och Freja skulle få bli ihop, hon tillhör gudarna (dvs aristokratin) och han tillhör de grovhuggna storväxta dumma kroppsarbetarna (dvs arbetarklassen), så hennes släktingar med Wotan (Oden) i spetsen gör allt för att Freja och Fasolt inte ska få varandra (okej att hon blir bortförd mot sin vilja först, men sen verkar det bli lite Stockholmssyndromet-vibb, hon verkar få ömma känslor för Fasolt också). Inklusive att råna Alberich på alla hans rikedomar och på hans ring - gudarna är med andra ord allt annat än moraliskt överlägsna. Det slutar med att bygget blir betalt, men med en bitter eftersmak - Fafner och Fasolt blir osams direkt efteråt och Fafner slår ihjäl den stackars Fasolt, och de heliga Rhendöttrarna är fortfarande förtvivlade över att deras guld är på villovägar, vilket gudarna i sin feta borg väljer att skita i. Den gudomliga ordningen är rubbad - stämningen när denna opera är slut är ett enda stort "oh shit, det här känns inte så bra".
Den andra delen, "Valkyrian", är den bästa av de fyra. För den är så himla psykologiskt intressant. Först får man följa en kvinna, Sieglinde, som är olycklig i sitt äktenskap och en dag träffar en man som hon blir kär i på riktigt och som besvarar hennes kärlek, Siegmund heter han - det enda problemet, förutom att hon är gift och måste fly tillsammans, är att de är syskon. Men den chockerande insikten grumlar inte deras förälskelse, så kära är de, så glada är de att de hittat varandra. Som ett sätt för Wagner att säga: kärleken är blind, kärlek går emot alla normer och regler, passionen är motsatsen till lagen och civilisationen och förnuftet. När man gjort sitt bästa för att smälta denna sjuka första akt kommer en andra akt som är ett helt magnifikt triangeldrama mellan Wotan, hans fru Fricka som är trött på att Wotan ligger runt som in i helvete och skaffar barn till höger och vänster, och Brünnhilde som är ett sådant barn - hon är Wotans favoritdotter men Fricka är inte hennes mamma. Siegmund och Sieglinde är OCKSÅ Wotans barn, och Wotan hoppas att Siegfried ska bli den hjälte som ställer allt till rätta, att han ska ta tillbaka ringen från Fafner för att ge den till Rhendöttrarna. Han ber Brünnhillde beskydda Siegmund i strid mot Sieglindes bedragne man och det tackar hon gladeligen ja till. Men när Fricka får reda på det blir hon förbannad, bokstavligen "not on my watch", hon är nämligen äktenskapets beskyddarinna och det är lite FÖR förnedrande för henne att hennes mans oäkta son får en kvinna att bryta sin äktenskapspakt OCH ingå i en incestuös kärleksrelation OCH få gudomligt beskydd för detta. Wotan tvingas, i en lång fantastisk dialog, att ge med sig, för han har så mycket skam och skuld, han får betala för att han har varit en sån usel make till Fricka, han har liksom ingenting att sätta emot när hon lackar på honom, det är tomt på karmakontot. Och det som händer därefter är det verkligt intressanta - han förbjuder Brünnhilde att beskydda Siegmund, vilket hon inte alls kan förstå, och hon lyder inte. Och då blir han arg på henne istället! Det är så bra, för det är så realistiskt, han tar ut sin ilska på sin fru på barnet, så som alla föräldrar alltid har gjort. Det är också ilskan på sig själv som han tar ut på barnet, det finns så mycket självhat och förnekelse här. Men han älskar ändå Brünnhilde, de har en ömsesidig djup förståelse, och han inser snart att han straffar sig själv lika mycket som han straffar henne. Så han mildrar sin ton mot henne (nu är vi inne i slutet av tredje akten) men han kan ändå inte låta bli att straffa henne, för han är ändå patriark och lyder under konventioner han med, även om han är den mäktigaste av alla gudar. Det är borgerlighetens bojor som förstör för honom. Och Brünnhilde, hon älskar sin pappa och förstår honom, hon förlåter honom när han förskjuter henne. Det är så starkt. Slutet på "Valkyran" är helt otroligt bra musik, för Wagner gestaltade detta drama så fantastiskt inte bara i text utan lika mycket, eller mer, i toner. Det är som om Strindberg utöver att vara den författare han var också var en musikaliskt briljant tonsättare som lät sina rollfigurer sjunga alla sina repliker, och musiken sjunga alla tystnader. Helt sjukt. Att Wagner var så grym alltså.
Den tredje operan, "Siegfried", är å andra sidan den sämsta i gänget. Det är lite lol, för om man tycker om Wagner så får man alltid försvara honom mot folk som anklagar honom för att vara nazist och antisemit, man bara "nä nä, okej det är kanske sant, men skilj på konstverk och konstnär, musiken är inte nazistisk, musiken som han skrev är bara fantastiskt mänsklig". Så hör man "Siegfried" och får värsta nazistiska operan, den har en så motbjudande moral, eftersom den upphöjer den starkes rätt till något ädelt. Titelpersonen, hjälten, är son till Siegmund och Sieglinde och han är helt enkelt ett svin, en naiv idiot som är jättestark och hyllar styrka och aldrig känt fruktan och föraktar svaghet. Han är uppvuxen med Mime, som är bror till Alberich, men Siegfried har ingen tacksamhet mot denna fadersfigur - vars rollfigur är en vidrig dvärg som är snål, feg och genomskinligt manipulativ - istället hånar han honom och dödar honom till slut. Det är så obehagligt. Siegfried dödar också Fafner, som har antagit formen av en drake (don't ask) vilket är väldigt buskis såklart, och tar hans ring. Suck. Men i den tredje och sista akten händer det saker, operan blir plötsligt bra. Först är det ett fantastsikt möte mellan Wotan och Erda, moder jord, som är den kvinna han fick Brünnhilde med, och hon tappar all respekt för honom (och all lust att leva i människornas värld) när hon får höra att han förskjutit dottern. Så bra. Wotan och Erda är nog mitt favoritkärlekspar i hela Ringen. Sedan möter Wotan och Siegfried varandra, men Siegfried vet inte vem gamlingen är och Wotan vill inte berätta det för ynlingen som han ser som sitt enda hopp, ja det sista hoppet för hela världsordningen, han älskar honom helt enkelt. Men Siegfried är totalt respektlös och dum i huvudet och slår sönder Wotans spjut (hallå Freud) och berövar honom all hans gudomliga makt. Wotan glider snopet iväg, han hade uppenbarligen så enormt fel - barnbarnet är ingen ädel hjälte, han är en arrogant hulligan. Därefter hittar Siegfried Brünnhilde och räddar henne från den magiska sömn som Wotan försatte henne i, skyddad av en ring av eld, i slutet av "Valkyrian". Han blir genast förälskad i henne eftersom det är den första kvinna han sett (vilket i sig blir en symbol för att han är så ung och liksom pubertalt dum) och hon älskar honom också eftersom hon vet vem han är (det var hennes kärlek för och empati med Siegmund & Sieglinde som fick henne att hamna där hon hamnade), men har samtidigt konfliktartade känslor inför hans uppvaktande eftersom, tja, han är ju hennes systerson (och brorson). Det vore ju sjukt om de skulle bli ihop, det fattar hon. Han har däremot ingen förståelse för hennes inre konflikt, och det gör deras långa kärleksduett så himla bra - de möts egentligen aldrig, de har varsin kärlek som visserligen är riktad mot den andra men som är på helt olika nivåer. Men Brünnhilde kan inte stå emot vare sig ömheten i sitt hjärta eller tvärsäkerheten i Siegfrieds tal, och de förenas. Även denna opera slutar i en "oh shit, det här är inte bra"-känsla. Brünnhilde offrar förnuftet för kärlekens skull. Symboliskt blir det slutet för hennes tid som gudomlig valkyria - från och med nu är hon bara människa, bara kvinna, bara någon som är ihop med en förälskad idiot. Nu är hon helt maktlös.
Den fjärde och sista operan är "Ragnarök" som jag tycker är otroligt bra, mest för att slutet är så enormt mäktigt, när världen går under (spoiler). Här knyts säcken ihop, fast inte på ett överdrivet tydligt sätt, och jag gillar att Alberich klarar sig (han blir i alla fall inte dödad), det är liksom realistiskt. Siegfried glömmer snabbt sin kärlek till Brünnhilde - så ytlig är han i sina känslor, till skillnad från henne - och beger sig ut i världen för att få lite äventyr vilket är det dummaste han kunde göra, han går raka vägen till sin undergång. Men det är rättvist på något sätt, han får betala för sin hybris. Han mördas av Hagen, som till Alberich, som hämnas sin pappa på ett lite oklart sätt - Alberich har inte dödats, men han har rånats och förnedrats av Siegfrieds farfar och hans familj, och att Siegfried är helt ovetande om detta spelar mindre roll i en puckad hederskultur. Det är ändå lite sorgligt när Siegfried dör, för Lars Cleveman som sjunger Siegfried i den här uppsättningen är så himla bra. Och Nina Stemme som är Brünnhilde är lika bra, fast ännu mer imponerande än Cleveman eftersom hennes rollfigur är djupare och mer nyanserad, den sista scenen är helt otrolig. Det är typ en monolog för Brünnhilde och den påminner om Isoldes kärleksdöd i "Tristan och Isolde", men istället för att stänga ute världen och möta förintelsen i sig själv som Isolde gör så gör Brünnhilde motsatsen, hon tar in hela världen och låter den gå under med henne. Gudarnas tid är över, människornas också, Valhall brinner, världen svämmar över i en syndaflod, men allt slutar med att Rhendöttrarna får tillbaka sin magiska ring och att en underbar melodi från "Valkyrian" hörs igen - nämligen den melodi som Sieglinde sjöng när hon insåg att hon var gravid med Siegmunds barn, precis efter att han dödats. Ett väldigt snyggt sätt av Wagner att säga att åtefödelsen finns, livet finns, och därför finns det hopp, även om världen måste gå under och brinna ner till grunden innan hoppet kan realiseras. Jag blev tårögd av detta slut, för det är så hjärtskärande att våga vara naiv nog att lysa av försiktig optimism mitt i undergången, när allt är som mörkast och sjukast, när allt brinner ner och svämmar över. Hur kan du, Wagner? Hur kan du säga så? Menar du det? Ska jag tro dig? Kan jag tro dig? Tror du på det själv? Åh, Wagner.
Ridån gick ned och jag minns att jag ville att den skulle gå långsammare, jag ville se Nina Stemme i några sekunder till. Och när applåderna kom önskade jag att jag de inte kom, jag ville inte höra dem, jag ville vara kvar i min känsla. Jag blundade. Alla vrålade av jubel men jag skakade i tårar.
Ringen är så underbar för det finns så många sätt att tolka den på. Det är det som gör den till stor konst. De flesta operor ger inte så mycket utrymme för tolkning, de handlar om kärlek och kanske lite om samhället/tidsandan och kanske lite om tonsättaren själv. Men Ringen handlar om mänsklighetens öde och världens undergång. Det är ju helt sjukt om man tänker efter, det steget, den kontrasten. Och man förstår att både nazisterna, anarkisterna och kommunisterna lockades av detta budskap - revolution måste ske! Det gamla är föråldrat och ruttet och måste dö! Det nya måste ta över men det gamla måste krossas för att det ska kunna ske! Sanning i eld och blod! - men ingen kan kidnappa Ringen från konstens arena, det är där den hör hemma, som Rhenguldet i botten av Rhen. Wagner föreslår ju egentligen ingenting, han bara skildrar en undergång. Han bara berättar. Gestaltar. Berabetar sin ångest.
Wagner växte själv upp med en man som inte var hans pappa, han träffade aldrig sin egen pappa. Denna rotlöshet präglade honom enormt tror jag, och alla hans stora operor har en rotlös manlig huvudperson. Det är också en så stor del i 1800-talets romantik i konstvärlden: jakten på identitet, sorgen över att inte känna sig själv, den eviga hemlösheten. Men aldrig är Wagner så explicit i sina känslor mot fosterfäder som i "Siegfried". När han låter Siegfried döda Mime, som han aldrig riktigt känt älskat honom, är det inte bara musikdrama. Det är psykodrama, terapimetoden som var populär på 70-talet, när folk typ skällde ut en docka som föreställde en förälder. Jag tror i och för sig att Wagner tyckte mycket om pappan som han växte upp med, han var en teaterman osv, väckte den unge Rickards intresse för scenkonstens värld, men det Wagner attackerar i "Siegfried" är inte en person utan en frustrerande omständighet, ett öde. Och sedan låter han ju Siegfried attackera även den som verkligen är hans släkting och som verkligen älskar honom, Wotan. Jag älskar att allt är så komplext och motsägelsefullt och nyansrikt.
Det finns ingen egentlig andlighet i Ringen, trots alla gudar som figurerar, och det var kanske därför som Wagner skrev sin sista opera "Parsifal" efter att det jättelika projeketet med "Nibelungens ring" var avslutat. I "Parsifal" finns det mystiska och underbara, det magiskt andlga - i Ringen finns det magiska föremål och gudomlig makt, men inte gudomlig skönhet, inte det mystiska och eviga (det skulle vara Erda och nornorna då, men deras roll är bara att bli försvagade, deras existens upphör att ha betydelse). I "Parsifal" finns försoning och mänsklighet, det finns ljus - i Ringen finns bara mörker. Förutom den där lilla melodin som tittar fram i slutminuten. Det är intressant.
En annan sak jag tänkte på var att Ringen är full av kritik mot äktenskapet som institution. Alla som är gifta är olyckliga - Wotan och Fricka, Sieglinde och hennes man Hunding, och i "Ragnarök" kommer scenkonsthistoriens deppigaste dubbelbröllop. Det sägs aldrig att Alberich är gift med Hagens mamma, bara att Hagen är frukten av en kärlekslös förbindelse och att Alberich avlade honom enbart för att han ville utkräva hämnd i nästa generation. Men det sägs ju inte heller att Hagens föräldrar inte var ett gift par. Om man leker med tanken att det var på det viset så har vi ännu ett deppigt äktenskap. Motsatsen till denna kärlek är den som Siegmund och Sieglinde står för - men också kärleken mellan föräldrar och barn, kärleken mellan Wotan och Brünnhilde, eller mellan Sieglinde och sin ofödda son. (Men Alberich & Hagen är ett exempel på att det också finns deppiga, kärlekslösa, kravfyllda relationer mellan föräldrar och barn - det är med andra ord inget automatiskt vackert med föräldraskapet.) Det känns som att Wagner kritiserade inte bara materialismen och girigheten i sin tids rovlösa industrialism (man skulle kunna hävda att även kolonialismen innefattas i kritiken), utan även borgerlighetens "mjukare" dumheter. På sätt och vis var han verkligen en revolutionär för att vara en operatonsättare, speciellt om man tänker på hur explosivt nyskapande hans musik var, hur bra den är. (Wagner var också revolutionär på ett väldigt konkret plan 1848, men det är en annan historia.)
Jag gjorde en playlist med de fyra finaste scenerna från Ringen - lyssna här, det är 16 spår, och bara 1 timme 42 minuter långt. Först slutet av akt I av "Valkyrian", när Siegmund och Sieglinde hittar kärleken och hittar sig själva. Sedan slutet av akt III av samma opera, Wotans fantastiska sång när han straffar Brünnhilde men gör det så milt, kärleksfullt och respektfullt som det bara är möjilgt. Sedan slutet av akt III av "Siegfried", den unika kärleksduetten mellan den högoktanige Siegfried och den mer vuxna och bitterljuvt insiktsfulla Brünnhilde. Och så till sist slutet av akt III av "Ragnarök", när Brünnhilde och orkestern sjunger världen till strålande undergång. Playlisten är döpt efter en av Brünnhildes sista repliker - "Fliegt heim, ihr Raben", flyg hem ni Wotans korpar, flyg hem till Valhall och sänd bud till Loge om att nu är det dags att tutta på. Detta är så otroligt bra musik, straight up. Och lättare att lyssna på i denna form än att lyssna på hela Ringens 15 timmar hemma, vilket jag för övrigt inte riktigt rekommenderar - man bör se den, det är så mycket handling, så mycket dramatik, så få hits att hänga upp sin lyssning på. Men om man bara lyssnar på enskilda scener såhär, då kan man faktiskt ta in dramatiken, då kan man känna den och bli berörd av den. Det är vad jag tror. Det är så det funkar för mig i alla fall.
Det här blev ett långt blogginlägg. Men jag vet inte hur det skulle kunna ha blivit kortare. Tvärtom skulle det ha kunnat ha blivit mycket längre. Kanske kände Wagner så för sin Ring också? Nej, jag tror ändå inte det. Han sa allt han ville få sagt. Han sa allt. Och sen kom han på att han ändå inte sagt allt och så skrev han den vidunderliga "Parsifal". Det finns alltid någonting att tillägga. Det finns alltid en ny tanke. Hopp är ett starkt ord, men det finns alltid en sorts fortsättning åtminstone. Det kanske duger. Det får väl göra det.
Jag gjorde en playlist med de fyra finaste scenerna från Ringen - lyssna här, det är 16 spår, och bara 1 timme 42 minuter långt. Först slutet av akt I av "Valkyrian", när Siegmund och Sieglinde hittar kärleken och hittar sig själva. Sedan slutet av akt III av samma opera, Wotans fantastiska sång när han straffar Brünnhilde men gör det så milt, kärleksfullt och respektfullt som det bara är möjilgt. Sedan slutet av akt III av "Siegfried", den unika kärleksduetten mellan den högoktanige Siegfried och den mer vuxna och bitterljuvt insiktsfulla Brünnhilde. Och så till sist slutet av akt III av "Ragnarök", när Brünnhilde och orkestern sjunger världen till strålande undergång. Playlisten är döpt efter en av Brünnhildes sista repliker - "Fliegt heim, ihr Raben", flyg hem ni Wotans korpar, flyg hem till Valhall och sänd bud till Loge om att nu är det dags att tutta på. Detta är så otroligt bra musik, straight up. Och lättare att lyssna på i denna form än att lyssna på hela Ringens 15 timmar hemma, vilket jag för övrigt inte riktigt rekommenderar - man bör se den, det är så mycket handling, så mycket dramatik, så få hits att hänga upp sin lyssning på. Men om man bara lyssnar på enskilda scener såhär, då kan man faktiskt ta in dramatiken, då kan man känna den och bli berörd av den. Det är vad jag tror. Det är så det funkar för mig i alla fall.
Det här blev ett långt blogginlägg. Men jag vet inte hur det skulle kunna ha blivit kortare. Tvärtom skulle det ha kunnat ha blivit mycket längre. Kanske kände Wagner så för sin Ring också? Nej, jag tror ändå inte det. Han sa allt han ville få sagt. Han sa allt. Och sen kom han på att han ändå inte sagt allt och så skrev han den vidunderliga "Parsifal". Det finns alltid någonting att tillägga. Det finns alltid en ny tanke. Hopp är ett starkt ord, men det finns alltid en sorts fortsättning åtminstone. Det kanske duger. Det får väl göra det.
Underbar läsning!