Daniel Barenboim dirigerar West-Eastern Divan Orchestra i Stockholms konserthus



West-Eastern Divan Orchestra
Musik av Wolfgang Amadeus Mozart och Richard Strauss.
Solister: Kian Soltani (cello), Yulia Deyneka (viola).
Dirigent: Daniel Barenboim.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Tid: 2 tim.
Betyg: 5

Konceptet med West-Eastern Divan Orchestra är lika enkelt som vackert: blanda musiker från olika delar av mellanöstern för att skapa en symbolisk frizon, låt konsten och musiken förena och förbrödra där politiskt våld isolerar och förbittrar. Men anledningen till att konserten denna kväll är fullsatt beror inte bara på den sympatiska tanken utan också på att orkesterns ene grundare och kvällens dirigent är superstjärnan Daniel Barenboim. En av världens främsta dirigenter och konsertpianister, som borde ha fått Polarpriset för länge sedan.

Denne maestro får massiva applåder redan innan den första tonen har spelats. Därefter kastar han oss in i Mozarts symfoni nr 41, ”Jupiter”, den sista symfoni som Mozart skrev. Barenboim dirigerar utan partitur – allt sitter i huvudet och i kroppen. Han lyckas vända sig mot och se varje musiker i orkestern, locka fram det bästa ur var och en, och hans händer gör både de minsta och de bredaste rörelserna. 

Resultatet blir en utsökt dynamik och en konstant blossande energi i denna musik, som är kraftfull och hoppfull men aldrig lättsinnig. Just ”Jupitersymfonin” är ett kongenialt val för orkestern att spela, eftersom finalsatsen förenar två musikkulturer – barockens och klassicismens tonspråk – och skapar en hypnotiskt virvlande fläta i slutminuten, musiken reser sig som ett heligt torn. På samma sätt som West-Eastern Divan Orchestra flätar samman muslimer och judar i musikalisk symbios.

Orkesterns namn kommer från Goethes orientromantiska diktsamling ”Väst-östlig divan”. En av dikterna därifrån har tonsatts av Richard Strauss till sången ”Wer wird von der der Welt verlangen”. Ett annat verk av Strauss, tondikten ”Don Quixote” som utan ord gestaltar handlingen i Cervantes klassiska roman, framförs under denna konsert. Även detta är musik som handlar om dialog: mellan Don Quixote (solocellostämman) och hans följeslagare Sancho Panza (flera instrument men främst viola).

”Don Quixote” är inte lika omedelbart älsklig som Mozarts symfoni men ett högst intressant verk. Strauss var en mästare på orkestrering och älskade starka berättelser, och här skapar han flera fantastiska scener, som episoden där Don Quixote svävar genom luften (eller tror sig göra det). Framförandet blir minnesvärt framförallt på grund av den 24-årige cellisten Kian Soltani som har en vacker ton och spelar med stor inlevelse. Tillsammans med Barenboim, som även här dirigerar bergsäkert utan partitur, är det svårt att tänka sig en mer tillfredsställande tolkning.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-30)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback