Rock
The Jesus and Mary Chain
”Damage and joy”
(ADA/Warner)
Betyg: 2
Man kan inte prata om The Jesus and Mary Chains kvaliteter utan ta sig an det knepiga begreppet coolhet. För det som skilde bröderna Jim och William Reid från alla andra indieband när de dök upp i mitten av 1980-talet var inte bara att de hade ett nyskapande sound, skrev starka poplåtar och gav legendariskt stökiga konserter. Utan också att de helt enkelt var fruktansvärt coola.
Titta bara på videon till gruppens tidiga singel “Just like honey”. Bandmedlemmarna ser perfekta ut i sina svarta kläder, rufsiga frisyrer och nollställda ansiktsuttryck. De var kompromisslösa i sin konst, vägrade att tona ned eller ens försöka tygla rundgångens oväsen, vägrade sjunga om andra saker än ”honung” och ”godis”. De hade ett bandnamn som lät betydelsebärande och mystiskt, men framför allt egensinnigt och coolt. De var outsiders som kom från Glasgow, långt från tjusiga London, de kom underifrån och släppte sin första singel på spjutspetsetiketten Creation, och de hade ingenting till övers för det fluffiga syntsound som dominerade dåtidens popmusik.
Efter sitt klassiska debutalbum ”Psychocandy” upphörde dock The Jesus and Mary Chain att vara musikaliskt nyskapande, och efter uppföljaren ”Darklands” slutade de även skriva glimrande poplåtar (med några undantag, som den fina singeln ”Sometimes always”). Kvar fanns bara ambitionen att vara ett coolt indierockband.
Men i samma sekund som coolheten blev viktigare för Jim och William än berusande melodier och uppfriskande ljudbilder tappade de allt som hade gjort dem intressanta och livsviktiga. De blev ett tomt skal, nästan en parodi på sig själva. Bandet, som alltid präglats av brödernas uppslitande bråk, splittrades under turnén som följde på 1998 års ”Munki”.
Sedan ”Psychocandy” har ett oräkneligt antal indieband inspirerats av den skivans oemotståndliga ljudcocktail. 00-talets retrotrender för garagerock och shoegaze har hållit det positiva minnet av gruppen vid liv, och mer moderna akter har framgångsrikt uppdaterat soundet med sprakande elektronik i stället för traditionella rockinstrument. Så när The Jesus and Mary Chain nu släpper sitt första album på nitton år, tio år efter att de började spela live igen, är det inte som anakronismer utan som ett band som är en del av samtiden.
Tyvärr förvaltar de inte denna chans särskilt väl. ”Damage and joy” har ett välpolerat jämntjockt 90-talssound. Låtmaterialet är ingen sammanhållen enhet utan består till hälften av nyinspelningar av låtar som Jim och William Reid har gett ut på olika håll sedan 2006. Några är duetter mellan Jim och olika sångerskor och bygger på exakt samma Lee Hazlewood/Nancy Sinatra-kontrasteffekt som bandet fulländade redan på ”Sometimes always”. Melodifragment av den låten dyker upp i inte mindre än två av de nya duetterna, så slappt är låtskrivandet.
Det är ingen usel skiva, men bristen på utveckling och inspiration är anmärkningsvärd. Det skulle kunna ha hettat till i textraden ”I hate my brother and he hates me” (i ”Facing up to the facts”), men den pseudocoola rocken med sina hukande melodier bara tuffar på, och Jim snäser ur sig dessa ord lika lojt som när han sjunger ”I got a pistol in my pocket, it’s gonna shoot its load” i ”Get on home”. För övrigt en trött upprepning av ”Write records release blues” från 1993.
The Jesus and Mary Chain är alltså tillbaka men inte pånyttfödda. Men de låter i alla fall som The Jesus and Mary Chain.
Bästa spår: ”Presidici (et Chapaquiditch)”
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
BONUS: Fem andra brödrapar som gjort fantastisk musik ihop
1. The Everly Brothers: ”It’s all over” (1965)
De inspirerade Simon & Garfunkel, The Beatles och The Beach Boys men ingen grupp sjöng finare stämsång än Don och Phil Everly. Här sjunger tenoren Phil melodistämman för ovanlighetens skull medan barytonen Don harmoniserar, över ett drömskt cembalokomp.
2. Alessi: ”Seabird” (1976)
Tvillingbröderna Bill och Bob Alessi från New York räknas till den mysiga genren yacht rock, eller soft rock som den också kallas. På denna tidiga singel skapar de popmagi med hjälp av tassande trummaskin, varmt elpiano och bitterljuva fågelmetaforer.
3. Donnie & Joe Emerson: ”Baby” (1979)
Med ”ooh-ooh”-körer, en dämpat trånsjuk melodi och ett sublimt repetitivt komp vaggas lyssnaren ut i ett mörkt, mjukt och skimrande kosmos. Ariel Pinks cover fick många att upptäcka bröderna Emerson, som släppte en enda skiva 1979 och därefter försvann.
4. K-Ci & JoJo: ”All my life” (1998)
Jodeci var en av de tuffaste och mest framgångsrika manliga R&B-grupperna under 1990-talet. När bröderna K-Ci och JoJo Hailey bröt sig loss från gruppen skapade de något helt annat: en skinande innerlig kärleksballad som samplar en gammal Paul Anka-låt.
5. Boards of Canada: ”Amo Bishop Roden” (2000)
Bröderna Reid (The Jesus and Mary Chain) och de andra bröderna Reid (The Proclaimers) i all ära, men den skotska musikhistoriens finaste brödraduo är Michael Sandison och Marcus Eoin som trollar fram modern ambient med såväl tunga beats som djupt vemod.
(Dagens Nyheter 2017-03-25)