Morrissey och The Smiths har räddat många tonåringars liv. Inte mitt. Jag började lyssna på The Smiths först i vårterminen i trean (då jag införskaffade ”Louder than bombs” och ”The queen is dead”), några månader innan jag fyllde 19, och just då hade det äntligen vänt för mig - min långa ökenvandring genom ensamhet och ångest hade precis tagit slut, jag hade hittat människor som än idag tillhör mina bästa vänner. Jag blev berörd av mörkret och desperationen i vissa av låttexterna, de påminde mig om känslor jag nyss hade haft, men det var inte längre mitt liv. Jag uppfylldes snarare av den berusande energin i låtar som ”Panic” och ”Cemetery gates”. Jag kände också irritation för att jag hade varit så dum och väntat så länge med att lyssna på dessa skivor. Morrissey hade kunnat bli min bästa vän, om jag bara hade lärt känna honom lite tidigare, gärna fyra år tidigare. Han hade kunnat lära mig att vända utanförskap till stolthet, sorg till ilska, apati till eld. Istället lyssnade jag som en galning på gammal soul och ny hiphop och tröstade mig med ren eskapism. Nåväl, jag överlevde även på det viset.

Några år senare, året då jag fyllde 21, upptäckte jag Morrisseys ”Vauxhall & I” eftersom en tjej jag blev ihop med då lyssnade mycket på den. Jag tyckte att det var en helt fantastisk skiva. Än idag är det en av mina absoluta favoritskivor. Samtidigt: den hade kanske betytt någonting annat för mig om jag inte varit förälskad och lycklig när jag upptäckte den? Den vackert lugna resignationen i ”Now my heart is full” och den fritt fallande ångesten i ”Speedway”, skivans två bästa låtar om du frågar mig, fick liksom inte riktigt fäste i min själ, jag bara beundrade dem på avstånd. Det är kanske en helt meningslös sak att vara bitter över – att man mådde för bra när man upptäckte Morrissey. Men jag är inte riktigt bitter, jag försöker bara förstå varför jag aldrig blev en fullblodsfan trots att han verkligen var min kopp te.

Det är ju så himla bra låtar, så starka texter, en så underbar sångröst. Och mer än så – sättet som Morrissey skapade sin egen värld på, att genom titlar, låttexter och skivomslag etablera ett eget universum av kultur och mysiga referenser, det har jag alltid tyckt varit så fascinerande. ”I tried to live in the real world instead of a shell / but I was bored before I even began”. Många artister har kanske gjort det mer eller mindre, men i Morrisseys fall är det extremt, hos honom finns det ingen gräns mellan verkligheten/samtiden och hans kompakta drömvärld. Ett mentalt pojkrum som odlas som en lyxig trädgård – han kanske ser fler filmer, köper fler sjutumssinglar och läser fler böcker, men det är alltid filmer från samma tid, artister från samma svunna era, böcker av samma författare. Han utvecklas inte, han har ingen lust att utvecklas, pojkrummet fortsätter att vara ett pojkrum, långt efter att Morrissey blivit vuxen. Att vara uttråkad och vilja flytta hemifrån, att längta efter att lämna sin trista uppväxtort, den känslan är alltid närvarande även när Morrissey inte sjunger om den direkt. Och hatet mot alla som inte förstår, det ack så oklädsamma bittra hatet, det kan Morrissey inte heller släppa. Ett hat som är helt normalt och kanske till och med sunt om man är 16 år gammal, men som blir märkligt och en smula patetiskt om man är 30+ eller, som Morrissey, medelålders.

Häromdagen började jag lyssna på Morrissey igen. Det började med att jag fick lust att höra ”Everyday is like sunday”, sen ville jag höra hela ”Vauxhall & I” och den var så himla bra, sen kunde jag inte sluta. Jag gjorde en playlist med allt som Morrissey gjort i kronologisk ordning, sedan kokade jag ner det till de låtar som jag tycker är hans 50 bästa, och nu kan jag inte lyssna på något annat. Det är så fruktansvärt bra musik! Här är min playlist om någon är intresserad.

Det känns kul att lyssna på Morrissey nu, för det känns som få artister passar sämre in i Stockholm 2017 än han. Han är en vit, medelålders man som gillar gitarrock, har sagt rasistiska saker, skrivit en roman med fruktansvärt pinsamma sexskildringar och aldrig förstått sig på cool dansmusik. Han röstade säkert för Brexit. Han är så fel, fruktansvärt ohipp. Det är skönt. Men det är också trevligt att lyssna på honom nu, när jag är så långt från tonåren och det livet och det lidandet. I år fyller jag 35, jag tycker om mitt liv och jag är inte ensam. Att lyssna på ”Last night I dreamt that somebody loved me” får mig inte att känna att den handlar om mitt liv, eller om ett liv jag levde tills alldeles nyligen. Jag kan se nyktert på den, det är bara en låt (och just i det fallet, inte världens bästa låt, men rätt bra). Och så är det med alla hans låtar – de handlar inte om mig, de handlar om honom. Jag kan uppskatta dem på ett annat sätt, se dem som konstnärliga verk snarare än som min dagbok. Och min fascination och ömhet för Morrissey, denna fullständigt unika och helt underbara artist, har blivit större än någonsin.

Jag tycker om mörkret hos Morrissey. Jag blir berörd av det. Jag tycker också om hans anglofili, hans fåniga humor, hans språk och hans naivitet. Han poserar inte – han är extremt medveten om allt han gör och hur han framställer sig själv, visst, men de impulserna kommer så att säga från en ren plats, från en innerlighet. Från honom själv, inte från ett ängsligt begär att tillfredsställa andra. Jag tycker också väldigt mycket om hans sångröst och hans elegant glidande melodier. Fast mest tycker jag om mörkret, det fina mörkret, rädslorna, nakenheten. Det är bra att lyssna på sådan musik även när man inte mår dåligt, för att påminna sig om vad livet är, hur det kan kännas, och var man kommer ifrån. Som Håkan Hellström sjöng: parkbänken är aldrig långt borta.

Allt som Morrissey och The Smiths gjort är inte bra, och vissa låtar är bra men så uttjatade att jag inte pallar lyssna på dem igen. Därför är det så skönt att lyssna på en playlist med mina favoritlåtar istället för de vanliga skivorna – jag slipper ”Girlfriend in a coma”, ”Ask”, ”This charming man” och några andra. Och Morrisseys soloskivor, som med undantag för ”Vauxhall & I” är hysteriskt ojämna, framstår nu som extremt starka. Playlisten börjar lämpligt nog med ”Back to the old house” från 1983 och jag hade tänkt låta den sluta 1995 (”Southpaw grammar”, som visserligen inte finns på Spotify, makrerade slutet på Morrisseys storhetstid), men jag kunde inte låta bli att ta med 1997 års ”Alma matters” och 2004 års ”The first of the gang to die”. Så spellistan slutar med två jublande poplåtar som får mig att dansa framför spegeln och sjunga med. Det känns också fint på något sätt, att man ändå kan rita den utvecklingskurvan i Morrisseys tidslinje: från inåtvänd ångest och blockering  till charmerande livsbejakande. Han sjunger om sig själv även i ”The first of the gang to die”, tror jag, men med distans och stolthet. Det är en berättelse om en märklig hjälte. He stole all hearts away.