Lil Yachty (+ Busu)
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

Det våras för konstiga rappare. Om det tidigare främst fanns två kategorier av manliga hiphopartister som slog igenom – antingen alfahannar med tatueringar och kriminalitetsautenticitet, eller textfetischister med ryggsäck och ”antikommersiell” autenticitet – finns det nu en tredje tydlig kategori. Nämligen den unga outsidern med nördiga intressen och en mer eller mindre knasig framtoning.

Tack vare internet kan även dessa udda artister få en stor fanskara, och deras personliga och fantasifulla visuella uttryck (från kläder till videor) gör dem särskilt gångbara på sociala medier. De är roliga och uppfriskande, helt enkelt. De blir coola genom att inte försöka vara coola enligt gamla ideal.

19-årige Lil Yachty från Georgia är en sådan udda rappare, och denna genres största utropstecken det senaste året. Han har spelat in låtar med alla från Chance the Rapper och Young Thug till Charlie XCX och Carly Rae Jepsen, och hans mixtape ”Lil Boat” var ett av fjolårets bästa och mest uppmärksammade. Ja, han gillar verkligen båtar, och vatten i allmänhet – ”Just keep swimming” och ”Water on my face” är två av låtarna som framförs under denna konsert. Det kanske verkar plojigt, men när Lil Yachty rappar och sjunger med sin karakteristiskt halvmumlande röst, studsar omkring på scenen och skakar sina rödfärgade flätor låter allt fullkomligt naturligt. Han är annorlunda, men han är ingen clown.

Publiken på fullsatta Debaser Strand älskar honom besinningslöst, sjunger med i alla låtar och dansar underbart röjigt. Jag har nog aldrig varit med om en så peppad publik – redan innan Lil Yachty går på scen är stämningen kokhet, när hans dj slänger på raphits som får taket att lyfta gång på gång. Medelåldern är så påfallande låg att Lil Yachty i ett mellansnack hyllar alla föräldrar i lokalen som är med och möjliggör att deras barn får uppleva konserten i målsmans sällskap.

Även svenske Busu, som är förband, kan kategoriseras som udda rap. Hans grupp Europagang, som även innefattar Yemi, visar att Sad Boys inte är ensamma i Sverige om att göra modern och egensinnig hiphop. Där Yemi influeras av eurotechno blickar Busu mer mot Törleykladdig studentflakspop. En sorts partyhiphop som Wiz Khalifa gör bra men Busu ännu bättre, eftersom det finns en flummig skevhet i hans musik som gör den intressant och levande och... mer autentisk? Nej – det som är så fint med den nya generationens outsiderhiphop är att varken publik eller artister tycks bry sig ett skvatt om autenticitet. Äntligen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-03-07)