Drake (+ dvsn & Popcaan)
Scen: Ericsson Globe, Stockholm
Betyg: 4
”This is not a show, this is not a concert, this is a party” säger Drake i ett mellansnack tidigt i konserten. Och han menar det: under en timme och 40 minuter bränner den kanadensiska superstjärnan av en kavalkad av konsekvent partyglada hitlåtar.
Fokus ligger alltså på klubbiga låtar från hela Drakes karriär – till skillnad från under sina tidigare Sverigesbesök struntar han i sina emotionellt laddade ballader och dystra halvtempolåtar. Tråkigt på ett sätt men också ganska smart, eftersom det är svårt att få till en genuint intim stämning på en maxad arenakonsert, det är nästan dömt att misslyckas. En trimmad hitparad blir mer effektiv, och Drake har tveklöst partydängor så att det räcker och blir över. Här finns inget utrymme för sorg och mörker – exempelvis kapas sticket i dunderhitten ”Hotline bling” av, den nakna del av låten där bitterheten visar sitt fula tryne fullt ut.
Drakes energi är på topp redan från konserten första sekunder, då han skuttar på plats och knappt kan bärga sig i sin iver att ge den taggade publiken en fantastisk kväll. Konserten bjuder på fyrverkerier som inledning på flera låtar (de vältajmade smällarna fungerar som extra slagverk), sprutande eldslågor i ”HYFR (hell ya fucking right)”, en kvartett kvinnliga dansare under en svit dancehall-inspirerade låtar och i konsertens final en enorm sfärisk ballong (passande för Globen), läckert ljussatt, som växer fram ur golvet på den specialbyggda miniscenen. Samt ett hav av bolliknande lampor som hänger i luften och höjs och sänks/tänds och släcks i snillrika formationer – visserligen ser det ofta ut som en gigantisk skärmsläckare i 3D, men det är ändå sympatiskt med arenakonserter som inte har videoskärmar som enda ögongodis.
Men allt det där är sekundärt – det viktiga är att Drake är en så begåvad låtskrivare och artist, och att han denna kväll är i strålande form, mycket bättre än under sin förra Stockholmskonsert. Som alltid gör han en tröttsam runda av att hälsa till fans i publiken, men detta inslag är nu tacksamt nedkortat. Låtvalen gör att Drakes mest personliga texter, som är både språkligt fyndiga och hjärtskärande innerliga, lyser med sin frånvaro. Men hans känsla för klockrena refränger och glödheta beats gör sig påmind i varje låt.
Drakes senaste album ”Views” var en besvikelse och en halvmesyr, men när han nu väljer ut de bästa låtarna därifrån blir det uppenbart hur starka de är. ”Feel no ways”, ”Still here” och ”Childs play” är lika suveräna som de lysande singlarna från samma skiva. Det är också fint att Drake låter Londonrapparen Giggs framföra sin tunga låt ”Whippin excursion” och då nöjer sig med att vara en peppande bakgrundsfigur. Det vittnar om både ödmjukhet och en passionerat intresse för ny spännande klubbmusik. Samma kärlek som, åtminstone delvis, förde in ”Views” i en pigg dancehallmiljö.
Drakes dancehallfäbless understryks av att Jamaikas unga stjärna Popcaan är förband, en sensationell nyhet som släpptes samma dag som konserten. Jag exploderar av lycka när Popcaan struttar runt på scenen och sjunger ”Love yuh bad” och ”Everything is nice”. Även Drakes skyddslingar, R&B-duon dvsn, får värma upp, och trots att de generellt är bättre på sound än låtskrivande går ”Hallucinations” och ”With me” rakt in i hjärtat.
En euforisk partykväll av den moderna poprappens kung. Efteråt känner man som titeln på ett av Drakes mixtapes: What a time to be alive.
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
(Dagens Nyheter 2017-03-05, på nätet, och dagen efter i papperstidningen)