Zara Larsson
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 4

Det krävs så mycket för att man ska bli en riktigt stor popstjärna, och särskilt hårt är det för kvinnliga artister. Det räcker inte med att ha musikalisk begåvning, fin sångröst och förmåga att ta plats på scen.

Man måste vara snygg, kunna dansa bra (och dansa samtidigt som man sjunger), vara medförfattarare till sina låtar (så att ingen anklagar en för att vara en viljelös docka), ha örat mot gatan när det gäller nya spännande sound (men ändå ha en egen artistiskt personlighet), vara aktiv på sociala medier (men inte förlora sin upphöjda divastatus), ha sympatiska politiska åsikter (men inte framstå som alltför präktig) och dessutom vara ung.

Det är en på miljonen som lever upp till allt det. Zara Larsson är en på miljonen.

Om Zara Larssons megavälproducerade album ”So good” lät en smula odynamiskt och otydligt när det dök upp i våras är det för att Zara Larssons musikgenre handlar om låtar, inte om album. När man hör låtarna som enskilda utropstecken, när hon framför dem live, är det uppenbart hur starka många av dem är. Och det mest allergiframkallande välpolerade hos dem försvinner när de framförs på detta sätt, med noll förinspelad sång (med undantag för frånvarande gästrappares verser), ovanligt inom dagens R&B-pop.

I stället har Zara Larsson med sig två vassa körsångerskor, ett stabilt fyrmannaband (med en, för denna typ av konserter, ovanligt smakfull trummis) och inte minst fyra fantastiska dansare som smider ihop musikens kast mellan disco och trap-pop. Koreografin sitter som en smäck, och Zara själv har fantastiska moves, hon vet precis vad hon gör när hon slänger med håret eller släpar mikrofonstativet längs golvet som en slav i ”Make that money girl”.

Sistnämnda låt är rolig eftersom den är så osvensk, så ojante: ett skamlöst ode till att tjäna kosing, en väldigt beyoncésk mix av feminism och kapitalism. Men låten känns uppriktig och personlig – Zara Larsson är stolt över sina framgångar, att hennes hårda slit har gett resultat. Publiken, som mest består av de som ännu inte tagit sitt första sommarjobb, reagerar en smula förvirrat, men deras lyriska pepp försvinner inte.

Själv dansar jag saligt till ”Rooftop” som jag inte hade vågat hoppats skulle framföras eftersom den är så gammal. Och i det självklara finalnumret ”Lush life” förvandlas den kalla junikvällen till en berusande varm vind som sveper över hela Gröna Lund och fyller alla hjärtan med gnistrande livsbejakande popglädje. I det ögonblicket är det omöjligt att inte älska Zara Larsson.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-06-03)