jay-z - 4:44



Hiphop
Jay-Z
”4:44”
(Roc Nation/Universal)
Betyg: 3

Trots sitt gudabenådade flow har Jay-Z alltid varit en affärsman mer än en musiker. Under några år i slutet av nittiotalet och början av nollnolltalet var han hiphoppens kung, men han blev det av rationella ekonomiska snarare än konstnärliga skäl. Han rappade med iskall perfektion, lyckades ständigt lägga vantarna på fräscha produktioner med hitpotential och sänkte aldrig garden som låtskrivare – han rappade ibland om tunga erfarenheter men visade sig aldrig svag. 

Mellan den sensationella albumdebuten 1996 och den skickligt iscensatta svanesången 2003 släppte Jay-Z pålitligt ett album om året, samtidigt som han gästade massor av andra artisters hitsinglar, och byggde metodiskt upp sitt varumärke och sin förmögenhet. När han 2003 pensionerade sig från sin karriär som artist för att satsa på annan affärsverksamhet var han en mångmiljonär som uppnått allt som en kille från fattiga Marcy Projects kunnat drömma om.

Men Jay-Z återvände från sin förtidspensionering 2006, av samma skäl som han nu släpper sitt första album på fyra år: fåfänga. Han vill hellre vara en stridande kung än en som sitter passiv på tronen, han vill inte att hiphopvärlden ska snurra utan honom, hur respekterad han än är som skuggfigur. Problemet är att han inte rappar med samma glöd längre, och inte bara det, han är inlåst i en mycket begränsad artistroll. 

Efter sina framgångar som affärsman, sitt giftermål med superstjärnan Beyoncé och sin bekantskap med paret Obama har Jay-Z blivit en alltför officiell figur i etablissemanget för att kunna vara helt fri som rappare. Han vill upprätthålla värdighet. Det hindrar honom från att skriva underhållande grova textrader, sådana som alltid har varit en viktig beståndsdel i pigga hiphophits. Och den värdighet som finns i djuplodande låtskrivande är utom hans räckhåll – han är ingen modern rappare som Kanye West eller Drake, som skamlöst gräver i sitt inre. Han tillhör generationen som använde rap enbart för att låta tuff. Mer Gary Cooper än Marlon Brando.

På ”4:44” försöker Jay-Z i alla fall bli lite personlig. I titellåten ber han om ursäkt för sina tillkortakommanden som äkta make, i ”Legacy” rappar han om tragiska sår i släktens historia och ”Kill Jay-Z” innehåller den insiktsfulla textraden ”you can’t heal what you never reveal”. Men Jay-Z har alltid bråttom med att vända på steken och försäkra att allt är bra nu, och återgå till att skryta om hur rik han är och hur bra hans barn kommer få det. Det blir aldrig någon riktig dramatik.

Att Jay-Z vill göra något annorlunda denna gång märks också i att han för första gången sedan slutet av nittiotalet inte samarbetar med producenterna Kanye West, Timbaland och Pharrell Williams. Inte heller har han jagat upp dagens hetaste producenter. Hela skivan är producerad av en enda beatmakare – en väl beprövad autenticitetsformel inom hiphop – och detta är veteranen No I.D. med sina gamla soulsamplingar och ickedansanta trummor. För att understryka att det är ett koncentrat och fokuserat uttryck som eftersträvas är skivan påfallande kort: tio låtar, under 40 minuters speltid. Som en hiphop-LP från 1988.

Efter den usla förra skivan, 2013 års luftslott ”Magna carta holy grail”, är ”4:44” ett steg framåt för Jay-Z. Uppenbarligen är han inte helt slut som artist än. Han är långt från sitt gamla briljanta jag, och han är lika långt från dagens vitala hiphopscen, men han har visat att det finns en framtid även för honom: som en avslappnat konservativ gubbrockartist, någon som gör trygg musik för samtidsvilsna hiphopnostalgiker.

Bästa spår: ”Marcy me”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-07-01)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback