Leonidas Kavakos och Yuja Wang
Musik av Leoš Janáček, Franz Schubert, Claude Debussy och Béla Bartók
Scen: Konserthuset, Stockholm
Tid: 2 tim 30 min
Betyg: 4

I dessa tider av nationalism och isolationism känns det fint att vända sig till musikens geografiska gränslöshet. En kinesisk pianist och en grekisk violinist kommer till Sverige för att framföra musik av tonsättare från Tjeckien, Österrike, Frankrike och Ungern. Men spridningen skapar inte spretighet, eftersom genren är så distinkt i sitt sound och så elastisk i sin form.

Mötet mellan pianisten Yuja Wang och violinisten Leonidas Kavakos är det centrala med denna konsert. Hon är den unga superstjärnan med pigg attityd och bländande teknik, han är äldre och spelar med arg hetta och återhållen passion. 

Janáček skrev sin violinsonat under första världskriget och beskrev processen som att han ”nästan kunde höra ljudet av stål stöta samman i mitt oroliga huvud”. Men även om det finns en smärta i detta verk får den stå tillbaka till förmån för skönhetslängtan. I Wangs och Kavakos tolkning låter verket kraftfullt men aldrig hotfullt.

Även hos Schubert och hans fantasi för violin och piano maximeras ömsintheten. Detta tidsmässigt långa stycke (cirka 25 minuter) har kanske inte riktigt täckning för det anspråk det tar – stundtals tuffar musiken på lite enahanda och nästan tankspritt, utan att riktigt grunda sig i en känsla som måste ut – men behagfullt låter det likväl. 

Debussy hade mot slutet av sitt liv projektet att komponera sex sonater för olika mer eller mindre djärva instrumentkombinationer, men hann bara skriva tre innan cancern tog honom. Den sista av dessa, sonaten för violin och piano, är kanske den på ytan mest konventionella, men färgas av projektets experimentlusta och Debussys allmänna särart. Här finns inte mycket av den unga Debussys magiska drömmerier, bara ett hjärta som skaver, en fråga som aldrig får ett svar.

Bartóks första violinsonat blir konsertens mäktiga final. Här får äntligen Wang briljera lika mycket som Kavakos, eftersom stycket är mer demokratiskt komponerat än de föregående, och Bartók hade en förkärlek för explosiva och krävande pianostämmor. Bartók kan vara knepig att ta sig an, men att höra hans musik live av två såhär bra interpreter är en förhäxande upplevelse.

Som extranummer får vi ytterligare ett Schubertstycke, nämligen den förtjusande andantinosatsen från hans ”Grand duo”. En fin avslutning på en konsertupplevelse som hade varit sublim om den inte ständigt hade punkterats av ovanligt många och högljudda hostningar från publiken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-02-06)