Våga erkänna att detta är bull musik

Blåsarsymfonikerna
Musik av Dmitrij Sjostakovitj, Andrea Tarrodi, Igor Stravinsky m. fl.

Solist: Sebastian Stevensson, fagott.
Dirigent Cathrine Winnes.
Scen: Musikaliska, Stockholm.
Tid: 2 tim
Betyg: 3

Ett arrangemang av ett musikstycke väcker frågor om autenticitet. Varför tycker man så lätt att ett originalverk är mer värdefull musik än ett arrangemang gjort av någon annan än tonsättaren? Egentligen är ju arrangemangen en motsvarighet till dansmusikens remixer: det uppdaterade verket bör ses som ett nytt verk, som inte nödvändigtvis är sämre än originalet.

När Blåsarsymfonikerna framför Sjostakovitjs festuvertyr från 1954, i ett arrangemang av den framstående blåsorkesterdirigenten Donald Hunsberger, sitter den som en smäck. Mindre lyckat är tolkningen av Sjostakovitjs nionde symfoni – mest på grund av att de första tre av symfonins fem satser obarmhärtigt har kapats bort. Dramatiken i symfonin blir märkligt desarmerad. 

Konsertens huvudpunkt är uruppförandet av Andrea Tarrodis fagottkonsert ”Cetus”, som liksom hennes ”Camelopardalis” är ett orkesterverk döpt efter en stjärnbild och inspirerat av en dröm om ett djur. Men här hörs djuret – en val – tydligare i musiken. Inledningen är läcker: med suggestiva orkesterklanger skildrar musiken hur en mäktig val reser sig över havsytan för att sedan dyka ned igen, vilket för tankarna till Debussys pianostycke ”La cathédrale engloutie”.

Solofagottstämman imiterar effektfullt valsång medan xylofonen tycks gestalta ett fiskstim. Men musiken rymmer inte bara miljöer utan även berättande. När orkesterns två ordinarie fagottister lämnar scenen framstår solisten som ett övergivet barn, valsången blir en klagosång i en lång solopassage, och när ”mamma och pappa” senare uppenbarar sig på varsin läktare blir det som att de spelar på andra sidan döden, från himmelriket. Ännu ett elegant verk av Tarrodi.  

Stravinskys oktett är däremot ett känslofientligt och irriterande struttigt verk. Men konsertens final är ännu värre: en ”Fagottrapsodi” i vilken Blåsarsymfonikerna får sällskap på scen av en armé av fagottister, med en mängd olika solister i ett medley av snuttar från klassiska verk. Det påminner om ett evighetslångt bluesjam med hundra gitarrister, eller en kufig prylmässa som försöker slå något meningslöst rekord: aldrig förr har en konsertpublik tvingats lyssna på så många fagotter så länge. Värst av allt är att varje musikstycke som framförs ger ett oerhört ytligt intryck, eftersom det är ryckt ur sitt sammanhang och kidnappat av en psykotisk jukebox till blåsarorgie. Ett bra exempel på hur man inte ska arrangera musik.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-01-31)