nobelkonserten 2017



Nobelkonserten 2017
Kungliga filharmonikerna.
Verk av Wolfgang Amadeus Mozart och Richard Strauss.
Dirigent: Gustavo Dudamel.
Scen: Konserthuset, Stockholm.
Betyg: 4.

Det finns tillfällen då klassisk musik reduceras från konst till symbol för något fint och imponerande. Den årliga Nobelkonserten är ett sådant tillfälle – sammanhanget är respektingivande, kungaparet närvarar, publiken är uppklädd, konsertsalen är vackert utsmyckad och i pausen bjuds det på champagne.

Musiken som framförs kan inte vara vilken som helst utan måste visa på den klassiska musikens genialitet. Mozarts ”Jupitersymfoni” och Richard Strauss ”Also sprach Zarathustra” är logiska val – bägge häpnadsväckande orkesterverk med tung klassikerstatus. Dirigenten Dudamel håller ett tal innan konserten börjar i vilket han kopplar samman musik med vetenskap och filosofi – de högsta uttrycken för mänskligt tänkande, saker som tjänar mänskligheten, etc. Allt för att pumpa upp känslan av att det vi snart ska få höra inte bara är stark musik utan något lika viktigt och briljant som relativitetsteorin.

Jag är kluven till denna storslagna och smickrande presentation. Genom att förstora musiken förminskar man den. Mozart kopplas till upplysningens ädla ideal och ”Also sprach Zarathustra”, via dess filmmusiktradition, till att handla om civilisationens födelse. Men konst handlar inte om mänskligheten utan om människor. Större än alla akademier och kungligheter är vad ett konstnärligt verk betyder för den som skapar det och den som drabbas av det.

Dudamel är hur som helst en makalös dirigent och får Kungliga filharmonikerna att leverera av högsta förmåga. Det är som om han får in dubbelt så många val och nyanser per takt jämfört med andra dirigenter, han kan höja och sänka musikens intensitet med en otrolig exakthet. ”Jupitersymfonin” låter strålande – de första tre satserna är kanske en aning sobert framförda, vilket måste vara avsikten. Men den sista satsen exploderar, utan att förlora ett uns av klarhet och nyansrikedom. Som lyssnare kan man inte göra annat än att le saligt.

”Also sprach Zarathustra” är som bekant Strauss tolkning av en esoterisk skrift av Nietzsche. Men verket säger också någonting om vem Strauss var och ville vara vid mitten av 1890-talet: han ville ta sig ur Wagners skugga, ta avstånd från hans idéer om musikalisk metafysik och hylla en filosof som själv hade ”gjort slut” med Wagner. Strauss symfoniska dikt begär mycket av lyssnaren men är aldrig svårlyssnar, det är kraftfull och ofta vacker musik. Slutet, som varvar himmelskt skira stråkar med de mörkaste av bastoner, tycks påminna om att tvivlet aldrig försvinner, att frid är något bedrägligt. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-09)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback