kelela på debaser strand



Kelela
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 3

Kelela går i bräschen för en inriktning inom R&B som har vuxit fram de senaste åren: skilsmässan från hiphop. Det är ingen liten förändring, för sedan det tidiga 90-talet har närhet till hiphop varit synonymt med modernitet och relevans för soulmusik. Även när neosoul var som störst kring millennieskiftet, rörelsen som tog avstånd från den mer kommersiella R&B-scenen, handlade det om att kombinera soul med hiphop – bara en annan typ av soul och en annan typ av hiphop.

Men det finns inget hos Kelela som låter som hiphop av något slag. Istället är det experimentell klubbmusik som hon annekterar med sin sensuella och svala sång. Inte för inte ligger hon på det smala och ultrarespekterade skivbolaget Warp, känd för kompromisslösa elektroniska artister som Aphex Twin och Boards of Canada. Samtidigt är det tveklöst R&B som Kelela sysslar med – sånger om kärlek, saknad och sex med rytmbaserad och antinostalgisk produktion.

Hon uppträder flankerad av två körsångerskor, i bakgrunden finns tre killar som sköter all elektronik. Det är mycket som händer musikaliskt i varje låt och showen är ytterst välregisserad, varje handrörelse tycks vara koreograferad. Total konstnärlig kontroll är viktigt för Kelela för hennes variant av R&B är inte av den minst pretentiösa sorten. Det är soul som inte handlar om värme och charm – när hon sjunger om sex gör hon det på ett distanserat och nyktert konstaterande vis. Ett musikaliskt uttryck för behovet av att äga sin sexualitet.

Det finns en motsägelse hos Kelela – texterna är nakna och sårbara, men musiken är kompakt och muskulös. ”Is my head in the way?” sjunger hon i ”All the way down” och precis så är det – hon resonerar kring känslor istället för att vara i känslan och uttrycka den. Hennes artisteri är ett experiment: går det att göra R&B som riktar sig till hjärnan mer än till kroppen? Svaret är ja, men att dansa till hennes låtar är lite som att dansa till Radiohead. Det är inte förvånande att Kelela höll på med duktig jazz innan hon gav sig in på R&B.

Kelela är som bäst när hon är som mest direkt och sjunger över upptempobeats, som i ”Rewind”, ”Onanon” och ”LMK”. Men dessa är tyvärr i minoritet och på det stora hela är det en ganska sömnig konsert, trots den tjusiga inramningen och en peppad publik.

Förbandet är dock suveränt. Tiffany Gouché gör R&B som är enklare och poppigare än Kelelas men som just därför kommunicerar med publiken på ett rakare sätt. Hon har en vacker androgyn röst, charmerande låtar och stark scennärvaro.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(dn.se 2017-12-10)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback