Ett äldre, och bättre, verk av Anders Hillborg.

Östersjöfestivalen 2017
”Aeterna”
Regi: Jesper Kurlandsky och Fredrik Wenzel
Musik: Anders Hillborg
Sveriges Radios symfoniorkester
Solister: Hannah Holgersson, sopran, Hayk Hakobyan, duduk
Radiokören
Dirigent: Esa-Pekka Salonen
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Längd: 1 tim 30 min
Betyg: 1


Ett uruppförande av ett 90 minuter långt orkesterstycke av Anders Hillborg – det är tyvärr inte hela sanningen. Denna audiovisuella konsert består inte, som i fallet med framförandet av Wagners ”Tristan och Isolde” på 2012 års Östersjöfestival, av musik som har kryddats med videoinstallationer, utan tvärtom. ”Aeterna” är en långfilm som Hillborg har komponerat soundtracket till.

Den vanligtvis så expressiva och fantasifulla tonsättaren håller sig här artigt till en biroll: den som ska lyfta det visuella materialet, tjäna det, inte bryta av och ge sig ut på egna äventyr. Och det hade kanske varit okej – om inte filmen hade varit ett pekoral av det värsta slaget.

Filmen ”Aeterna” är en ordlös odyssé över jordens och mänsklighetens historia. Det börjar med en blick från yttre rymden som långsamt zoomar in i vårt solsystem, klipp till jordens natur och livets början. Därefter får vi se olika stadier av civilisation: jägare-samlare, jordbruk, utvinnande av kol, industrialiseringen, de moderna urbana miljöerna, en oändlig parad av ensamma människor som är stiliserat orörliga när kameran glider förbi.

Det är outsägligt långsamt, tempot är detsamma i hela filmen, dramaturgin är vedervärdig och finalscenen är skrattretande kitschig. Kamerans blick är så killig: det är inte människans historia som presenteras, utan teknikens, uppfinningarnas, objektens. Den pretentiösa titeln till trots finns det inget evigt i det som skildras, eftersom den delen av mänskligt liv som återkommer i alla tider – känslorna, passionerna, relationerna – ignoreras totalt.

En välvillig tolkning av filmen (som, det ska medges, är ett ”work in progress” och inte helt färdigställd än) är att den visar vår värld som utforskad av en robot eller en dator som registrerar allt men inte kan sortera och förstå informationen. En mer sanningsenlig tolkning är att filmen är en skamlös rip-off på Godfrey Reggios ”Koyaanisqatsi” från 1982, med berömd musik av Philip Glass.

Anders Hillborgs soundtrack till ”Aeterna” är tyvärr lika sömnigt och oinspirerat som filmen. Musiken håller sig hela tiden på ytan, och det enda som bryter av mot den statiska stämningen är slappt effektsökeri. Vid ett tillfälle hörs något som innehåller mänsklig värme – Hayk Hakobyans melodiösa duduk – men detta inslag försvinner lika plötsligt som det dyker upp.

Anders Hillborg har sagt att han utgår från ljud och inte bilder när han komponerar musik. Detta projekt visar hur galet det kan gå när han gör motsatsen.

Vilket oerhört slöseri.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-08-25)