<3 <3 <3

Bob Dylan
Scen: Stockholm Waterfront, Stockholm
Betyg: 4

När Bob Dylan gled in i sin så kallade ”never ending tour” i slutet av 1980-talet påbörjades också en förvandling i hans konstnärliga identitet: från låtskrivare och artist till musiker först och främst, en ödmjuk tjänare av den amerikanska musikskatten. En artist som ger konserter inte för att han måste av ekonomiska eller karriärsstrategiska skäl utan helt enkelt för att det är det hans gärning går ut på, det är hans roll i livet: att spela musik för människor, berika andras liv med sånger.

Förändringen har smugit sig på. I början av 1990-talet gav Dylan ut ett par skivor med inspelningar av traditionella folksånger (i samma veva gjorde han en cover av den romantiska popsången ”You belong to me” från 1952, vilket kan ses som en prototyp till de senaste årens odyssé genom äldre tiders kärlekssånger). Från och med 2001 års ”Love and theft” har Dylans album spelats in med hans smidiga turnéband och producerats av honom själv, och även om de bestått av nyskrivna låtar har de genomsyrats av en vision om hur rock’n’roll lät precis innan den blev rock’n’roll på 1950-talet: en pigg och spontan mix av country, elektrisk blues och poppig jazz.

På sina senaste album har Bob Dylan tagit det logiska steget i sin utveckling och svept sin omsorgsfullt vävda estetik runt ”the great American songbook”, det vill säga de odödliga kärlekssångerna från Broadway, Tin Pan Alley och Hollywood från 1900-talets första hälft. Han gör motsatsen till alla kitschiga projekt som andra artister gjort, som reducerat dessa magiska sånger till ytligt mys med svulstiga stråkarrangemang och Frank Sinatra-komplex. Dylan räddar denna låtskatt genom att tränga in i kärnan i varje sång och sjunga den naket och innerligt.

När Dylan uppträder live sluts cirkeln. För han och hans lilla orkester tolkar dessa klassiska sånger och Dylans egna gamla hitlåtar med samma attityd och samma kärlek. Och med samma frihet – sedan många år tillbaka framför Dylan sina mest välkända låtar med annorlunda sångmelodi och tempo. Det funkar väldigt fint i vissa fall (”Don’t think twice it’s all right”) och mindre lyckat i andra (”Tangled up in blue”), men det låter i alla fall aldrig tråkigt.

Dylans sångröst har alltid låtit mer uttrycksfull än fläckfri, men den är mindre skrovlig och oskön nu än för några år sedan. Coveralbumen tycks ha tagit fram mjukheten i den, och den låter påfallande berörande för alla som någon gång förälskat sig i den. Dylan glöder framförallt när han sjunger dessa ballader, bland andra ”Melancholy mood”, ”Full moon and empty arms”, en underbar ”Autumn leaves” och avslutande ”Why try to change me now”. Men även i de egenskrivna balladerna från senare år: ”Long and wasted years”, ”Soon after midnight” och ”Standing in the doorway”.

Jag hade personligen hellre hört en hel balladkonsert istället för halvinspirerat småstompiga versioner av ”Highway 61 revisited” och ”Desolation row”, men de gamla hitsen möter stort jubel, och den ödmjuke musikern Bob Dylan vill ju inte göra sin publik besviken. Fast den som vill ha överraskningar blir kanske besviken ändå – hela 13 av konsertens 21 låtar framförde Dylan under sina senaste konserter i Sverige 2015.

Något mellansnack är det inte tal om, och det märks inte på något sätt att Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur och avkrävs en Nobelföreläsning för att få sina prispengar. Men hur mycket man än älskar Bob Dylan som textförfattare är det Dylan som musiker som hans konserter handlar om. Och på den fronten levererar han galant.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2017-04-03)