Indie
The Radio Dept.
”Running out of love”
(Labrador/Border)
Betyg: 4

I mitten av nollnolltalet brusade den svenska indiescenen av framåtanda. Efter nittiotalets kopior av brittiska och amerikanska gitarrpopband, och millennieskiftets trend av slarvig och svettig rockeufori, fanns det plötsligt ett enormt sug både hos publiken, artister och små skivetiketter efter musik som kändes ny och fräsch. Som korsbefruktade vackra jangle-gitarrer med discobeats, eller taggig ambient med söta popmelodier, eller på andra sätt utmanade normen för vad som var rock. 

Det var i detta klimat som The Radio Dept. från Malmö dök upp. Deras debutalbum ”Lesser matters” från 2003 blev en klassiker i samma stund som det släpptes. De var inte lika hippa och utåtriktade som The Knife eller artisterna knutna till Service i Göteborg. De hade bara en enkel vision – låt shoegaze, med dess forsande elgitarrer och knappt hörbara sång, få möta pigga trumprogrammeringar och blänkande syntackord – samt en fantastisk begåvning i att skriva låtar som var både melodiösa och melankoliska. Det var omöjligt att inte älska The Radio Dept., inte minst för att de uppdaterade och utvecklade sitt sound för varje nytt släpp, och efter att tre av deras låtar inkluderats på soundtracket till Sofia Coppolas film ”Marie Antoinette” avgudade indiefans över hela världen dem.

Att det dröjt så länge mellan varje ny The Radio Dept.-skiva – detta album släpps sex år efter det förra, som i sin tur släpptes fyra år efter det som kom dessförinnan – beror till stor del på en lång och uppslitande fejd som bandet haft med sitt skivbolag. Men med detta fjärde album har bandet fullgjort sina skyldigheter enligt det skivkontrakt som har plågat dem så länge. Följaktligen präglas flera av låtarna här både av bitterhet gentemot skivbolaget (inte minst i ”Occupied”, vars mardrömslika atmosfär förstärks av att musiken lånar ackorden från soundtracket till ”Twin Peaks”) men också, i inledande ”Sloboda naruda”, av en triumferande frihetskänsla.

Ytterligare två saker är påtagliga med ”Running out of love”. För det första att The Radio Dept. numera hellre skriver texter om politik, fulla av pessimism och återhållen ilska, än om kärleksrelationer och bitterljuva känslor. Exempelvis är singeln ”Swedish guns” en frätande attack på svensk vapenindustri (och i förlängningen den förljuget självgoda svenska självbilden), ackompanjerad av tung elektronisk dub. För det andra har bandet nästan helt övergivit gitarrerna till förmån för influenser från det sena 1980-talets house och techno. Undantagen är ”Committed to the cause” med sitt läckra The Stone Roses-groove (i och för sig ett sound som tillhör samma era) och ”This thing was bound to happen” som låter som Phil Lynotts ”Old town” tolkad av Phoenix. 

Varken politiska ställningstaganden eller kärleken till äldre tiders dansmusik är något nytt för The Radio Dept., men här går de längre än någonsin. I den mäktiga finalen ”Teach me to forget” (vars text om att komma över bitterhet är lika applicerbar på kärlekssorg som på skivbolagsstrul) har de till och med gått ifrån sin stenhårda do it yourself-princip och samarbetat med en extern producent – och resultatet är förbluffande bra. 

Även om det är svårt att inte sakna den berusande vemodiga romantiken från äldre tiders The Radio Dept.-pärlor är det glädjande att gruppen fortfarande inspireras och utvecklas, och har integritet nog att inte göra musik som fjäskar för gamla fans. Och varje tid får den konst den förtjänar – i ett politiskt dystert 2016 får vi iskall uppgiven pop. Det är inte fel.

Bästa spår: ”Teach me to forget”, ”Committed to the cause”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

BONUS: 5 The Radio Dept.-ögonblick som måste upplevas.

”Lost and found” (2003)
Sista låten på debutalbumet är kronjuvelen som gör skivan till ett mästerverk. När en ny gitarrfigur börjar regna ner från himlen, precis efter att sången har tystnat eftersom det inte finns något mer att säga, är det så vackert att man går sönder.

”Mad about the boy” (2006)
En instrumental låt från samlingsskivan ”Are you scared to get happy?” med ett tungt elektroniskt driv – men det är pianointrot som gör hela låten. Det låter som de magiska, knäckande ackorden Haruki Murakami pratar om i sin roman ”Kafka på stranden”.

”Freddie and the Trojan horse” (2008)
Gruppens något övertydliga disslåt mot Fredrik Reinfeldt, deras första riktigt politiska singel, är bra – men det är när musiken byter karaktär vid 2:04 med ett underbart jangle-gitarrgroove och textraden ”Just let us go” som låten blir fantastisk.

”Heaven’s on fire” (2010)
Hitsingeln från tredje skivan ”Clinging to a scheme” är som bäst exakt vid 2:49, när gitarrens upptakt (som låter som den första sekunden i Rides ”Twisterella”) leder till ett drop och musiken exploderar i konfetti, ett funkigt beat och en syntsaxofon.

”Four months in the shade” (2010)
Ännu en låt från ”Clinging to a scheme” som är gruppens mest fulländade album. Denna korta (under två minuter långa) instrumentala låt får blodet att rusa snabbare i romantiska hjärtan när den kommer igång efter 0:34 och technotrummorna börjar banka.

(Dagens Nyheter 2016-10-22)