I fredags var jag och såg John Adams opera "Nixon in China" på Kungliga Operan. Det var intressant! Den första amerikanska operan jag sett, och efter vad jag förstått var detta första gången Kungliga Operan tog sig an en opera från den amerikanska minimalismen (den musikaliska rörelsen som föddes på 1960-talet av Steve Reich, Philip Glass, Terry Riley och La Monte Young). Samtidigt har en annan minimalistopera satts upp på Folkoperan, Philip Glass "Satyagraha", kul. Men jag har svårt för Cirkus Cirkör så jag vet inte om jag kommer våga gå och se den...

I sin recension i Sveriges Radio Kulturnytt påpekade Per Feltzin att handlingen i "Nixon in China" saknar undertext, och det kan jag hålla med om är ett problem. Eller snarare: undertexten finns inte i själva texten, utan i kontexten av att en amerikansk tonsättare på 1980-talet gör en opera om relationen mellan Kina och USA, utifrån ett verkligt möte mellan Kinas store kommunistdiktator Mao Zedong och USA:s utskällda president Richard Nixon. Adams (och librettisten Alice Goodman) tycks ha velat nyansera och mildra bilden av Nixon och samtidigt förlöjliga och desarmera Zedong - men framförallt tycks de ha velat göra en trevlig opera, bred och folklig. Man kan ju föreställa sig hur stort suget var bland USA:s klassiska tonsättare att skapa en opera som var fräsch och underhållande nog att ta sig in på den internationella repertoaren, som vid den tiden fortfarande var dominerad av italienska, tyska, franska och ryska operor (och så är det i hög utsträckning fortfarande).

Man kan också föreställa sig att det i USA på 80-talet var lättare att få finansiärer till denna stora, dyra produktion om berättelsen betonade det mysiga med mötet mellan dessa två galningar. Relationen mellan de två supermakterna kanske inte stod och föll med en nyskriven opera, men det kunde skapa goodwill om operan var "härlig" och kunde spelas i båda länderna, och det kunde skapa badwill om den var politisk syrlig och alltför brutal. Och de ekonomiska relationerna mellan Kina och USA har ju blivit extremt viktiga med åren - här fanns intressen att vårda och försvara. Dessutom var 70-talet fortfarande nära när operan skrevs, och Nixon, hans fru och Henry Kissinger var alla vid livet vid tidpunkten för premiären (Kissinger lever ännu). Då blir det känsligt, det blir svårt att behandla dem som vilka fiktiva gestalter som helst. De kan inte balla ur, de kan inte krisa i sina äktenskap och vara otrogna eller säga att de inte älskar varandra, de kan inte avslöja något sjukt eller vara med om något traumatiskt som förändrar dem och publikens bild av dem. De måste förbli officiella.

Det gör att karaktärerna i "Nixon in China" blir både platta - man kommer aldrig riktigt nära dem, känner aldrig att man riktigt ser dem - och statiska, de utvecklas inte, och inte heller deras relationer utvecklas. Det finns liksom ingen riktig konflikt i handlingen, inget står någonsin på spel, allt går bra, allt går precis som alla från början hoppas på att det ska gå, och det är ju helt dramaturgiskt vansinnigt om man tänker efter. Det är strängt taget bara en sak som händer i operan, och detta händer redan i första scenen: en amerikansk president kommer till Kina. What ya think about that? Det är som om hela operan vilar på denna "chock". Och jag tycker inte riktigt att det håller.

Vilket är synd, för musiken i operan är otroligt fin (minimalism men genom ett filter av mjuk romantik), hovkapellet spelar svinbra under Lawrence Renes som dirigerat detta verk många gånger tidigare, och flera av sångarna både sjunger bra och går in för sina roller med liv och lust - Michael Weinius som Mao Zedong och Hanna Hsáhr som Pat Nixon framförallt. Och det är otroligt snyggt iscensatt, med en fin kombination av scenografi, videoprojektioner, lager-på-lager-dekor, massscener och en maxad balett i andra akten (en riktig tour de force av dansaren Arina Trotsyanetskaya!). Till och med de projicerade citaten av Nixon, Mao och Kissinger är intressanta (den sistnämndes "Each success only buys admission to a more complicated problem" kommer jag aldrig få ur huvudet). Ja, det är nästan som att man får mer grepp om dem av dessa citat än av deras repliker i operan.

Ibland blir det ren buskis, som när Kissinger sjunger "Where is the toilet?", kören sjunger "pig pig pig pig pig" när Pat Nixon besöker en grisfarm eller när Maos fru utbrister "Let's show these motherfuckers how to dance!" och alla börjar, ja, dansa. Jag tycker alltid att det finns en risk att opera med engelska som sångspråk att det slår över i musikal. Buskishumor gör knappast saken bättre. Å andra sidan: e d så fel?

"Nixon in China" fick mig hur som helst att både vilja se fler amerikanska operor och lyssna mer på John Adams musik (har nyss upptäckt hans violinkonsert!), så det är ju bra. Jag lyckades också locka med mig en god vän som jobbar som diplomat på Utrikesdepartementet till operan, det blev hans första operabesök och jag tror att ämnet för operan bidrog till att han ville haka på. Det var dessutom praktiskt för mig, som av honom fick intressant expertkommentarer i pauserna, om vad som hände i verkligheten inför och under Nixons Kinabesök i verkligheten.