Maxwell & Mary J. Blige
Scen: Annexet, Stockholm
Betyg: 5

Mary J. Blige är den moderna RnB-genrens urmoder, som i mitten av nittiotalet sammanförde hiphopens hårda beats med sextio- och sjuttiotalets klassiska soul. Det är lätt att glömma, men det fanns en tid då soul mest var daterat producerad trivselmusik. Mary J. Blige tog musiken tillbaka till gatan och tonåringarna, och hennes duett med Method Man, ”I’ll be there for you/You’re all I need to get by” från 1995, blev startskottet för alla möten mellan rappare och soulsångare, en trend som håller i sig än idag. Med sin distinkta klädstil (rnb-hatten!) blev hon också en visuell ikon. Men det som framförallt gjorde Mary J. Blige så älskad var att hon alltid sjöng sin kärlekssorg och smärta rakt ur hjärtat. Den råa ärlighet som genomsyrar hennes bästa låtar fick all annan RnB att framstå som lättsam.

Medan Mary J. Blige befann sig i RnB-scenens absoluta mitt var Maxwell en brådmogen outsider. Han hade inget att göra med vare sig hittig modern RnB eller den alternativa neosoulrörelsen. Han ville bara vara en gammeldags crooner i välskräddad kostym, en modern Sam Cooke eller ung Marvin Gaye, med sylvassa eleganta grooves à la åttiotalets engelska Sade. Han började experimentera med långa låtar (och låttitlar) och försvann sedan mystiskt från musikbranschen; numera dyker han upp vart sjunde-åttonde år med en ny skiva, gör en bejublad comeback och glider sedan in i skuggorna igen. Medan Mary J. Blige aldrig har lämnat samtiden.

Det är därför inte överraskande att dessa två väldigt olika artister inte sjunger någon duett under denna paketturné, utan ger varsin självständiga konsert med varsitt band. Men vetskapen om att publiken kan jämföra dem med varandra, eller med dagens purunga RnB-stjärnor, får bägge att fokusera maximalt och ge allt. 

Mary J. Blige bjuder på en kavalkad hits från hela sin karriär. Hon sjunger helt otroligt bra, speciellt efter att ha värmt upp efter några låtar, och dansar coolt med karakteristisk spontanitet. Starkast blir det när hon pratar om var hon befinner sig just nu i livet och vad hon går igenom – i somras ansökte hon om skilsmässa efter tretton års äktenskap – och bränner av ”I’m going down”, nya topplåten ”Thick of it” och ”Not gon’ cry”. När hon spelade in den sistnämnda, till 1996 års soundtrack till ”Hålla andan”, var hon 24 år gammal och texten om ett elva år långt äktenskap som kraschar var bara en fantasi. Nu är den verklighet, och när hon i slutet wailar ”he wasn’t worth my precious tears” är det ren katarsis. Därefter lämnar hon scenen och viftar bort allt med en hjärtskärande armrörelse. Men hon återkommer för en ödesmättad ”No more drama” och en jublande ”Family affair” som får konserten, och hela Mary J. Bliges livsverk, att framstå som en triumf. 

Maxwell borde inte kunna toppa detta, men det är just vad han gör. Han har äntligen växt in i den kostym som han skapade för tjugo år sedan, och är en underbar syn när han glider runt i sin vackra gestalt och med sitt gulliga leende som han aldrig kan släppa. Han är lika mycket en dansande ceremonimästare som sångare och har full kontroll över det excellent svängiga bandet, och han bemästrar sin egen röst lika suveränt, missar inte en enda höjdton. När han sjunger sin cover av Kate Bush ”This woman’s work” är det så vackert att det tar andan ur en, men det är bara en av många höjdpunkter. ”Fortunate” sväller till ett episkt nummer som innefattar både Prince-balladen ”Adore” och starka trumpet- och orgelsolon. Medan ”Ascension (don’t ever wonder)” börjar med allsång, övergår till en mashup med Q-Tips ”Vibrant thing” och hittar sedan hem i en lekfullt funkig fest. ”Lake by the ocean” från i våras visar att Maxwell inte har tappat förmågan att skriva underbar soulpop, och ”Pretty wings” blir en oerhört mysig final.

Efteråt är man som publik lycksalig. Och tacksam över att i denna tid av åldersdiskriminering i underhållningsbranschen finns musik som soul, där vuxenhet och erfarenhet inte ses som minus utan bara skänker ytterligare glans till kungakronorna.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-10-24)