Kungliga Filharmonikerna
Musik av Victoria Borisova-Ollas, Anders Hillborg och Dmitrij Sjostakovitj
Solist: Lisa Batashvili, violin
Dirigent: Sakari Oramo
Scen: Konserthuset, Stockholm
Längd: 2 timmar
Betyg: 4

Medan symfonin som genre kraftigt har krympt i popularitet bland tonsättare under de senaste hundra åren, till förmån för den typ av friare poetiska orkesterstycken som uppfanns redan på 1800-talet, har konserter för solist och orkester fortsatt att poppa upp som svampar ur jorden. Det är inte märkligt – det finns ju så oändligt många möjligheter att variera denna genre och ändå känna att man är sammanlänkad med den stolta traditionen, alla legendariska dialoger mellan en briljant solist och en livfull orkester. Ett tilltalande koncept både för tonsättare och för publik, en sorts garant för trygghet även när musiken är helt ny.

Anders Hillborg, Sveriges kanske mest firade nu levande tonsättare, skrev sin första konsert i början av 1990-talet, en violinkonsert. Denna kväll uruppförs hans andra violinkonsert, komponerad med stjärnviolinisten Lisa Batiashvili i åtanke. Tyvärr är det ett verk som är mer snyggt än omskakande. Spektakulära effekter som inledningens glissandoflodvåg, stämningsfullt svårmodiga ackord som får klinga övertydligt länge i stråkarna, en släng tekniskt krävande passager där Batiashvili får skina. Men allt är förvånansvärt tillrättalagt för att komma från Hillborg, det hettar aldrig riktigt till. Det är avancerad underhållningsmusik med vemod som tjusig accessoar, utan märkbar ambition att beröra på djupet. Och inget fel på sådan musik, men för att vara showig underhållning är stycket en smula tråkigt.

Då är Victoria Borisova-Ollas ”Open ground” som inleder konserten mer intressant. Detta orkesterstycke från 2006 är inspirerat av Salman Rushdies roman ”Marken under hennes fötter” och låter som soundtracket till att marken man står på börjar svikta. Den svängiga men exakta rytmen i början av stycket bildar en falsk stabilitet som sedan gradvis upplöses i en besynnerlig men fascinerande orkestral fantasi.

Sjostakovitj tionde symfoni från tidigt 1950-tal är ändå konsertens höjdpunkt. Sakari Orami tonar ned stråkarna och låter de vackra blåspartierna få maximalt utrymme, vilket skapar en kuslig intimitet. Men när det är dags för hela orkestern att brassa på, då gör den det med glödande våldsamhet. Oramo dirigerar så passionerat att han råkar slita loss en sida ur partituret när han vänder blad, och när han efter finalen tar emot publikens applåder ser han helt utmattad ut, men nöjd. En känsla som ekar i publiken.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-10-22)