Michael Kiwanuka
Scen: Vasateatern, Stockholm
Betyg: 2

Engelsmannen Michael Kiwanuka marknadsförs som en retrodoftande soulartist. Kanske inte så konstigt, när hans småputtrigt mysiga debutalbum lät som en hyllning till Bill Withers och Terry Calliers folksoul från 1970-talets gryning, och den bombastiska uppföljaren ”Love & hate” som släpptes i somras är starkt inspirerad av det Isaac Hayes och Marvin Gaye gjorde under samma tid.

Musik måste nu inte vara nyskapande för att vara bra – det är helt okej att Kiwanuka är förälskad i sina idolers sound, snarare än deras visionära och radikala förändringar av den samtida popmusiken. Soundet har han omsorgsfullt återskapat, åtminstone på skiva, och hans fylliga sångröst har en vacker ton. Men soul handlar mer om sound. Det handlar om en attityd till musikskapande, att släppa fram svänget, värmen och själen. 

Det sistnämnda misslyckas Michael Kiwanuka med. Det finns ingen spontanitet eller lekfullhet i hans sång (eller i hans gitarrspel), varje ton är exakt, och hur många gånger han än sjunger en refräng i en låt så förändrar han inte melodin en millimeter. Kanske handlar det om bristande självförtroende eller ängsligt kontrollbehov. Som han sjunger i ”Rule the world”: ”help me lose control”. 

Live är inte Kiwanukas låtar nedbäddade i samma ultralyxiga arrangemang som på skiva. Låtarna är dock minst lika långa även här, men istället för stråkar och körer får vi ett evigt rockigt jammande. Eller malande är ett mer passande ord, eftersom Kiwanuka och hans femmannaband inte bjuder någon improvisation att tala om. 

Konsertens bästa låt, ”The final frame” med sitt härligt grisiga gitarriff, låter som en osannolik blandning av D’Angelos ”Untitled (how does it feel)” och Pulps ”Bar Italia”. Han låter mer hemma i denna typ av bitterljuv liderlig rock än i den klaustrofobiskt tjatiga ”Black man in a white world” som saknar den sprängkraft som titeln utlovar. Och nej, handklapp är inte synonymt med gospeleufori. 

Synd att en så fin sångröst ska hållas i så hårda tyglar. Michael Kiwanuka borde anlita sin gamla turnépartner Adele som coach, han behöver ju hjälp med att släppa på kontrollen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-09)