Eftersom detta är min favoritgrupp of all time så skriver jag lite längre här än de 800 tecken som fick plats i DN.

Hiphop
A Tribe Called Quest
”We got it from here… Thank you 4 your service”
(Epic/Sony)
Betyg: 3

Med sin perfekta balansgång mellan glädje och allvar, mellan dansanta rytmer och smarta textrader och mellan gata och skivsamling var A Tribe Called Quest nittiotalets bästa hiphopgrupp. Trion splittrades 1998 men har långsamt hittat tillbaka till varandra, och för ett år sedan – i chocken efter terrorattacken i Paris – bestämde de sig för att göra en ny skiva. Men Phife Dawg, vars dialogiska duetter med Q-Tip varit kärnan i gruppens charm, dog innan skivan var färdigställd. Ali Shaheed Muhammad hann inte vara delaktig alls – Q-Tip har producerat rubbet och DJ Scratch har pliktskyldigt kallats in som vikarierande dj. Vad värre är: Q-Tips fina låtar sabbas av usel rap av de gamla kompisarna Jarobi (världens mest oerfarna hiphopveteran), Busta Rhymes och Consequence. Ett frustrerande avsked.

Bästa spår: ”Dis generation”, ”Enough!!”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-11-19)

Okej, betyget är kanske lite lågt. Jag kan inte sluta lyssna på denna skiva, och kommer inte sluta lyssna på den, trots att den har sina brister. Men är det på grund av sentimentalitet och nostalgi eller för att den verkligen är asbra? Pitchfork gav den 9.0 av 10 i betyg såg jag, men det var en riktigt keff recension, den slappa kritikern tyckte att "rapparna gör bättre ifrån sig än vad de någonsin gjort", vilket är en direkt lögn. Sanningen är denna: Phife börja tappa det redan 1998, och när hans solodebut "Ventilation: da LP" kom två år senare vann han inga nya fans. Han gör ändå helt okej ifrån sig här, det finns en lite sorgsen ton i hans röst även när han låter sur eller kaxig, och det är väldigt fint. Busta Rhymes, som är med på fyra låtar, låter som en full farfar som spexar loss, man vill be honom chilla eller hålla käften. När var Busta bra senast egentligen? Han kändes desperat redan på "Respect my conglomerate". Jag tror inte han har gjort en bra eller intressant låt sedan Mariah Carey-duetten "I know what you want" från 2002.

Consequence som är med på lika många låtar låter ännu sämre, han var en ung hungrig och ganska begåvad rappare på "Beats, rhymes and life" 1996 men att han inte var med alls på "The love movement" två år senare ger intryck av att han inte kom så bra överens med ATCQ efter ett tag. Sedan blev han en kämpande rappare, alltmer frustrerad och alltmer bitter, och är väl numera mest känd för att vara sur på Kanye West för att hans GOOD Music-skiva inte blev en succé, och för att vara en deppig loser i realityserien "Love & hiphop". Nu är han en 40-årig rappare från Queens som vilken som helst - "they don't make thugs of this calibre" rappar han i en refräng här, låter oerhört malplacerat. Jarobi ska vi inte ens prata om. Han babblade lite i bakgrunden på ATCQ:s debutalbum för 26 (!) år sedan och har inte rappat på en enda låt sedan dess, istället blev han kock och snäll omhändertagande kompis till Phife, det är väl på grund av deras relation som han är med här. Han rappar på hälften av skivans låtar och samtliga blir sämre av hans medverkan - han verkar tro att rap handlar om att hälla ur sig ord, han har ingen humor, ingen orginalitet, ingen charm och definitivt ingen minnesvärd textrad.

Man kan, och bör nog, se "We got it from here... thank you 4 your service" som en ny Q-Tip-skiva. Han har producerat allt, spelar många instrument och allt är inspelat i hans egen studio i New Jersey. "Kamaal the abstract" spelades in 2001 (även om den inte gavs ut officiellt förrän många år senare), fina "The renaissance" kom 2008, sju år senare alltså, och det var sju år efter det, 2015, som han fattade beslutet att det var dags för en ny skiva med A Tribe Called Quest. Under de år som de har spelat ihop på reunionkonserter har maktbalansen varit ojämn - de andra medlemmarna har till skillnad från Q-Tip inte haft en framgångsrik karriär efter Tribe, de har varit mer beroende av att hålla ihop gruppen och gärna spela in något nytt (något som fans har suktat efter i alla år), men Q-Tip har inte varit så lockad av det, han har inte haft ett behov av det, han har haft råd att följa enbart konstnärliga impulser. Dokumentärfilmen "Beats, rhymes and life: the travels of A Tribe Called Quest" brukar omtalas för att Q-Tip är ett sånt as, men när jag såg den tänkte jag mer på att de olika medlemmarna har så olika förutsättningar, och att det snarare var Phife som var barnslig som inte kunde förstå Q-Tips perspektiv alls. Efter att ha sett den, och även med tanke på hur Q-Tips karriär ser ut med producentjobb och låtskrivarinput hit och dit med Kanye West och andra, har det känts väldigt avlägset att det skulle komma en ny Tribe-skiva.

Att det hände berodde på två saker som hände samma kväll i november 2015: gruppen framträdde live på Jimmy Fallon show och stämningen var så himla bra och mysig att alla kände gemenskap och pepp, de var på samma våglängd för en gångs skull, och det var också samma dag som terrorattentaten i Paris ägde rum (det hände ju på kvällen, men klockan är ju sex timmar efter i New York, så nyhetsrapporteringen och chocksnacket måste ha varit i full gång vid tiden för Jimmy Fallon-showen). Den förvirrade energin, glädjen av gemenskapen kombinerat med chocken av hur fruktansvärda saker som händer i städer som man har en relation till, och insikten om att det kommer leda till ökad islamofobi och polarisering mellan folkgrupper, den energin fick gänget (eller framförallt Q-Tip) att känna att det var dags att skapa något, att omsätta känslorna i kreativitet.

Det som hände efter det var att Phife började pendla mellan sitt hem i Kalifornien till Q-Tip på östkusten, bo hos honom, hänga med honom, prata ut, ha det mysigt. Och spela in musik - men det var, enligt Phifes änka, mindre viktigt för honom än att hitta tillbaka till Q-Tip. Det var det stora. Det kände nog Q-Tip också, och han berättade i en intervju i New York Times häromveckan att han och Phife kallade varandra för sina förnamn, Malik och Jon (Q-Tip hette Jonathan Davis innan han bytte namn till Kamaal Farreed i mitten av 90-talet... intressant att han fortfarande "är" Jon!). Ali Shaheed Muhammad hade inte tid att vara med, han hade fått ett fett gig som soundtrackmakare till tv-serien "Luke Cage". Men det gjorde ingenting för Malik och Jon. Det är så jag tolkar "We got it from here... thank you 4 your service": som en kärlekshistoria mellan två gamla vänner, som känt varandra sedan barnsben, skapat storverk tillsammans när de var i yngre 20-årsåldern, men sedan gled isär - och hittade tillbaka till varandra, bara ett halvår innan den ena av dem abrupt rycktes bort. Ingen var beredd på att Phife skulle dö i mars, han och Q-Tip pratade i telefon kvällen innan och stämningen var hur god som helst. Chocken och sorgen som Q-Tip kände när hans nyligen återvunna älskade vän var död ett dygn senare går knappt att föreställa sig. Det är som Orfeus som förlorade sin Eurydike för andra gången på vägen upp från Hades. Det är hjärtskärande.

Men hur stark denna berättelse än är, så är det inte den som berättas på "We got it from here... thank you 4 your service". Det är bara en skugga i bakgrunden - den enda låten som handlar om Phifes bortgång, "Lost someone", är tyvärr rätt svag (återigen delvis pga Jarobi). Men hela skivan känns som en hyllning till Phife, exempelvis märks det genom valet att lägga låten "The Donald" som sista låt. Den handlar inte alls om Donald Trump utan om att Phife använde smeknamnet Don Juice, ett skämt de spunnit vidare på så namnet har blivit Donald eller The Donald.

Men det är okej att skivan inte är en sorgesång, det hade varit tråkigt på ett sätt. "We got it from here... thank you 4 your service" handlar ju om hur Q-Tip och Phife hittar tillbaka till sin ursprungliga dynamik, sin ursprungliga energi, och det var en glädjens energi. Den skiva som denna påminner mest om är gruppens allra första skiva, "People's instinctive travels and the paths of rhythm". Att hitta tillbaka till glädjen, naiviteten och kärleken var temat även på "The love movement" som var gjort som en avskedsskiva, men intressant nog lyckades gänget sämre där, stämningen blev krystad. Det var en god idé, men det var nog en intellektuell idé snarare än något känslomässigt. De tyckte nog inte om varandra tillräckligt mycket för att det skulle kännas genuint. De var på väg ifrån varandra - Phife ville göra underground rap och Q-Tip ville göra "Vivrant thing" och dansa i Hype Williams-videos. Här känns det däremot helt naturligt, och det är skivans främsta styrka. Jag har gjort en playlist med mina 40 favoritlåtar med A Tribe Called Quest, de är i kronologisk ordning, förutom att jag efter de sju låtarna från "We got it from here..." har med två låtar från debuten: "Youthful expression" och "Description of a fool". De låter perfekt där. Faktiskt bättre än någonsin.

Det finns fler saker som man kan säga om denna skiva. Jag tycker det är kul att Kanye West är med på ett hörn, om så bara för att sjunga en refräng (det är den hittigaste refrängen på skivan, "The killing fields"). Han är sannolikt världens största Tribe-fan, och jag är övertygad om att det var för att han ville komma nära Q-Tip som han började affiliera sig med Consequence för länge sedan. Mysigt också att Andre 3000 är med på ett hörn - han är också ett äkta fan, enligt legenden upptäcktes OutKast när de freestylade över "Scenario"-instrumentalen. Jack White är ett annat fan, som bad Q-Tip framföra "Excursions" under en konsert för några år sedan, och jag gillar inte Jack White men tack och lov hörs han inte så mycket när han spelar. En gäst som är otippat bra är Elton John, som sjunger fint i slutet av "Solid wall of sound" (som bygger på en snygg och ovanlig sampling från Elton Johns "Bennie and the Jets"). Man älskar ju också när Q-Tip sjunger - han har sånt sinne för melodier! Det märktes också när ATCQ uppträdde på SNL nyligen, och Q-Tip sjöng med i samplingen "move on to the stars" i "The space program", jättefint.

Och det är när Q-Tip är som mest personlig som skivan är som mest intressant. I "Enough!!" rappar han om sexualitet och själviskhet - kongenialt nog scratchas sitarsamplingen från "Bonita Applebum" in i refrängen. Man har ju alltid anat att Q-Tip var en ladies man, men i New York Times-artikeln berättar han att det blev så intensivt att han till slut kände sig tvungen att gå i celibat i ett år, intressant. Jag undrar om han gått i terapi. Han rappade om Freud redan på "Start it up" 1998, och i "Ego" på denna skiva är självrannsakandet i full blom ("so all you psychoanalysts, pull up your pad and pen") men med värme och humor, typiskt för Q-Tip. Jag älskar honom så mycket. Efter alla dessa år är han fortfarande min favoritrappare.

Jag minns sommaren 1997, då jag nyss fyllt 15 och bodde i Stockholm en vecka och hälsade på min bror Rodrigo i Bergshamra. Då gick jag till Mega Records på Sergels torg och köpte A Tribe Called Quests debutalbum. ATCQ har alltid varit musik som jag förknippar med mina syskon. Min bror Christopher var den som introducerade dem för mig, jag minns att han hade "The low end theory" inspelad på ett kassettband, och Tribe hördes ofta på soundtracken till hans skateboardfilmer som vi brukade kolla på ihop. Min syster och jag var helt galna i Tribe runt 1998, vi lyssnade väldigt mycket på dem båda två. Och Rodrigo och jag bondar fortfarande över ATCQ-nytt, det var han som var den första att tipsa mig om att en ny skiva var på g. Så för mig känns Q-Tip, Phife och Ali Shaheed Muhammad som en del av min familj.

Jag kan inte säga att "We got it from here... thank you 4 your service" är ett fantastiskt konstverk. Jag kan bara säga att jag blir berörd av den, och inte vill sluta lyssna. Jag kanske kommer få vänta i sju år till innan jag får höra en ny skiva från Q-Tip, så jag är glad att den här finns.

Även om det vore nice om någon redigerade bort Jarobis verser, som den där dåren som gjorde en alternativ version av "Star Wars: The phantom menace" utan Jar Jar Binks.