Min vän Eric fyllde år häromveckan. Jag gav honom en specialgjord Van Morrison-spellista med tillhörandde guide i födelsedagspresent, för jag tror att Eric skulle gilla Van Morrison väldigt mycket om han går in i hans värld. Men spellistan är så bra, 20 välvalda Van-låtar från åren 1968-1997, att jag måste sprida den här också känner jag. Här är den och här nedan är guiden jag skrev till Eric :)
1. Astral Weeks (1968)
To lay me down / In silence easy / To be born again (…) I’m nothing but a stranger in this world
Titellåten och öppningsspåret på Van Morrisons bästa album. Blandningen av jazzmusiker, tvärflöjter, stråkar och akustisk folkrock gör denna skiva väldigt speciell. Och lyriken är väldigt inspirerad. Berättarjaget känner sig vilsen i samtiden men är inte olycklig för det utan drömmer lyckligt och optimistiskt om att återfödas genom kärlek.
2. Into the mystic (1970)
And when that fog horn blows I will be coming home / And when the fog horn blows I want to hear it / I don't have to fear it
Fin sång från klassiska (men faktiskt lite överskattade) albumet ”Moondance”. Handlar om sökandet efter mystiken, en längtan efter att ge efter. Musiken är kanske mer mysigt lunkande än magisk och hypnotisk, men även i nyktra och förnuftiga stunder kan man ju känna denna längtan. Det blir som ett lugnt och tryggt konstaterande, en konfirmation.
3. Tupelo honey (1971)
She's as sweet as tupelo honey / Just like honey from the bee
Van Morrison var kär, nygift och lycklig med en kvinna med det fantastiska namnet Janet Planet när han spelade in skivan ”Tupelo honey”, en hyllning till att leva ett harmoniskt liv med sin älskade lilla familj i lugn och ro ute på landet. Titelspåret från detta album är en väldigt fin kärlekssång, där han även sjunger om att ta allt te i Kina, stoppa det i en stor säck och släppa det mitt på havet. Samt om män av granit och riddare i rustning. Som exempel på saker som inte rör honom i ryggen i jämförelse med sin älskade Janet.
4. Listen to the lion (1972)
And we sailed, away from Denmark, way up to Caledonia, looking for a brand new start
Här experimenterar Van Morrison med sin sångröst så att han ibland låter som ett grymtande eller ylande lejon. Men vad är det för lejon som låten handlar om? ”I shall search my soul for the lion inside of me”, sjunger han. Han vill lyssna på sitt inre lejon och uppmanar andra att göra samma sak. Men det är inget aggressivt och farligt lejon, utan ett klokt och fritt lejon. Från albumet ”Saint Dominic’s preview”.
5. Wonderful remark (1972)
I had my eyes closed in the dark / I sighed a million sighs / I told a million lies to myself
Denna låt spelades in i samma veva som ”Listen to the lion”, till ”Saint Dominic’s preview”, men den släpptes inte förrän 1998 som en del av samlingsalbumet ”The philosopher’s stone”. En poppigare och glättigare version spelades in i början av 80-talet och var med på soundtracket till filmen ”The king of comedy”, men bry dig inte om den. En man vid namn ”Boots” Rolf Houston spelar flöjt och Van Morrison sjunger om insikt.
6. Snow in San Anselmo (1973)
The classic music station plays in the background, soft and low/ The silence round the cascades /The ice crisp and clear / The beginning of the opera seem to suddenly appear
Musikaliskt märklig, det är liksom långsam rock men Oakland Symphony Chamber Choir sjunger, och det finns även inslag av hetsig jazz som försvinner lika plötsligt som det dyker upp. Låten handlar om att det snöar i San Anselmo i Kalifornien för första gången på 30 år. Berättarjaget sitter på en liten restaurang som har öppet dygnet runt och har pannkakor som specialitet. Motsvarigheten till P2 på radion. En mysig bild tycker jag.
7. You don’t pull no punches but you don’t push the river (1974)
William Blake and the Eternals / standing with the Sisters of Mercy / Looking for the Veedon Fleece
Efter en sorglig skilsmässa från Janet Planet spelade Van Morrison in skivan ”Veedon fleece”, där denna låt är det centrala spåret. Den har en svängig puls och en orolig, nästan desperat atmosfär. Van Morrison flyr från den jobbiga verkligheten genom att drömma sig bort till William Blake och hans bok ”The Book of Urizen” (där han skriver om ”The Eternals”) och det religiösa kvinnliga sällskapet The Sisters of Mercy som finns på Irland, dit han hade åkt för att skriva låtar till skivan. ”Veedon fleece” är ett mystiskt föremål, som har tolkats som Van Morrisons motsvarighet till den heliga Graal. Van Morrison var även influerad av gestaltterapi vid den här tiden – han hade förmodligen läst boken ”Don’t push the river (it flows itself)” av Barry Stevens som kom ut 1970.
8. Flamingos fly (1974)
I'll follow the road that will take me / take me right back home / And carry that load / Where the deer and the
Van Morrison var kär, nygift och lycklig med en kvinna med det fantastiska namnet Janet Planet när han spelade in skivan ”Tupelo honey”, en hyllning till att leva ett harmoniskt liv med sin älskade lilla familj i lugn och ro ute på landet. Titelspåret från detta album är en väldigt fin kärlekssång, där han även sjunger om att ta allt te i Kina, stoppa det i en stor säck och släppa det mitt på havet. Samt om män av granit och riddare i rustning. Som exempel på saker som inte rör honom i ryggen i jämförelse med sin älskade Janet.
4. Listen to the lion (1972)
And we sailed, away from Denmark, way up to Caledonia, looking for a brand new start
Här experimenterar Van Morrison med sin sångröst så att han ibland låter som ett grymtande eller ylande lejon. Men vad är det för lejon som låten handlar om? ”I shall search my soul for the lion inside of me”, sjunger han. Han vill lyssna på sitt inre lejon och uppmanar andra att göra samma sak. Men det är inget aggressivt och farligt lejon, utan ett klokt och fritt lejon. Från albumet ”Saint Dominic’s preview”.
5. Wonderful remark (1972)
I had my eyes closed in the dark / I sighed a million sighs / I told a million lies to myself
Denna låt spelades in i samma veva som ”Listen to the lion”, till ”Saint Dominic’s preview”, men den släpptes inte förrän 1998 som en del av samlingsalbumet ”The philosopher’s stone”. En poppigare och glättigare version spelades in i början av 80-talet och var med på soundtracket till filmen ”The king of comedy”, men bry dig inte om den. En man vid namn ”Boots” Rolf Houston spelar flöjt och Van Morrison sjunger om insikt.
6. Snow in San Anselmo (1973)
The classic music station plays in the background, soft and low/ The silence round the cascades /The ice crisp and clear / The beginning of the opera seem to suddenly appear
Musikaliskt märklig, det är liksom långsam rock men Oakland Symphony Chamber Choir sjunger, och det finns även inslag av hetsig jazz som försvinner lika plötsligt som det dyker upp. Låten handlar om att det snöar i San Anselmo i Kalifornien för första gången på 30 år. Berättarjaget sitter på en liten restaurang som har öppet dygnet runt och har pannkakor som specialitet. Motsvarigheten till P2 på radion. En mysig bild tycker jag.
7. You don’t pull no punches but you don’t push the river (1974)
William Blake and the Eternals / standing with the Sisters of Mercy / Looking for the Veedon Fleece
Efter en sorglig skilsmässa från Janet Planet spelade Van Morrison in skivan ”Veedon fleece”, där denna låt är det centrala spåret. Den har en svängig puls och en orolig, nästan desperat atmosfär. Van Morrison flyr från den jobbiga verkligheten genom att drömma sig bort till William Blake och hans bok ”The Book of Urizen” (där han skriver om ”The Eternals”) och det religiösa kvinnliga sällskapet The Sisters of Mercy som finns på Irland, dit han hade åkt för att skriva låtar till skivan. ”Veedon fleece” är ett mystiskt föremål, som har tolkats som Van Morrisons motsvarighet till den heliga Graal. Van Morrison var även influerad av gestaltterapi vid den här tiden – han hade förmodligen läst boken ”Don’t push the river (it flows itself)” av Barry Stevens som kom ut 1970.
8. Flamingos fly (1974)
I'll follow the road that will take me / take me right back home / And carry that load / Where the deer and the
provincial angels roam
Van Morrison spelade in tre versioner av sin låt ”Flamingos fly” och valde en av dem till skivan ”A period of transition” som kom 1977, han valde en funkig version som passade soundet på den skivan. Men den här versionen är känsligare och bättre och gavs ut på ”The philosopher’s stone” 1998. Det är en enkel men vacker bild: att vilja förflyttas till en vacker och fridfull plats, en plats där flamingofåglar flyger, ett hemligt paradis.
9. Take it where you find it (1978)
Many's the road I have walked upon / Many's the hour between dusk and dawn / Many's the time, many's the mile / I see it all now, through the eyes of a child
En lång låt om att hitta lycka. Slutet, med en kvinnlig (gospel?)kör, är storslaget. Den har tolkats som ett kärleksbrev till Amerika, men jag tror Van Morrison bara använder nybyggarnas resa till den nya världen som symbol för att hitta ett hem för drömmarna.
10. Troubadours (1979)
From the city gates to the castle walls, it's the troubadours / On a sunlit day it was bright and clear / And the people came from far and they came from near / To hear the troubadours
Skivan ”Into the music” från 1979 är en av Van Morrisons absolut bästa. Bland många fina låtar därifrån har jag valt ut ”Troubadours” för att den är så ovanlig och så stark. Van Morrison drömmer om medeltidens trubadurer som går från stad till stad och sjunger sina sånger som går rakt in i folkets hjärtan. Trumpeter och marschtrummor ger ett litet sken av riddartid, och violinen som har ett litet solo skapar en känsla av elegans och värdighet, men musiken har i grund och botten ett ganska souligt sound.
11. Summertime in England (1980)
Put your head on my shoulder / And you listen to the silence / Can you feel the silence?
Den här låten älskar jag. Den är i princip två låtar i en – efter två och en halv minut övergår den från funkigt munter till pastoral orgelsoul. Fast det funkiga partiet kommer tillbaka, utan att det känns fel. Förutom att vara en vacker bild av att vistas i ett somrigt varmt och trivsamt England innehåller den femton minuter långa låten referenser till de engelska poeterna William Wordsworth och Samuel Coleridge, det är en fantasi om hur de gör en resa tillsammans som inspirerar dem till den gemensamma diktsamlingen ”Lyrical ballads” som gavs ut för första gången 1798. Van Morrison slutar dock inte där utan sjunger också om T.S. Eliot, Yeats och William Blake. Han refererar också till Jesus som ”my common one” och ”my high art of suffering one”. Allt ryms i Vans universum.
12. Scandinavia (1982)
I början av 80-talet fick Van Morrison en ny flickvän: danskan Ulla Munch från Köpenhamn. Han spelade därefter in skivan ”Beautiful vision” som slutar med en hyllning till det Skandinavien som Ulla kommer från. Det är en instrumental låt, den första instrumentala sång som Van Morrison gav ut, och han spelar piano på den. Det är kanske inte hans bästa låt men jag tycker ändå den är fin på något sätt. Han var kär.
13. Rave on, John Donne (1983)
Oh, what sweet wine we drinketh / The celebration will be held / We will partake the wine and break the Holy bread
1983 gav Van Morrison ut ”Inarticulate speech of the heart”, hjärtats oartikulerade tal. Skivans titel var inspirerad av ett shaviskt (?) ordspråk: kommunicera genom så lite artikulation som möjligt och var samtidigt emotionellt artikulerad. ”Rave on, John Donne” är ett spår från den skivan och börjar som en sorts spoken word, innan Van börjar sjunga fint i slutet. John Donne (1572-1631) var en engelsk präst och poet, och räknas som en tidig och viktig representant för de metafysiska poeterna. Van Morrison älskade honom och hyllar här hans visionära kraft som sträcker sig över århundradena.
14. Crazy Jane on God (1985)
Before their eyes a house that from childhood stood uninhabited, ruinous / Suddenly lit up from door to top /All things remain in God
På sitt album ”A sense of wonder” spelade Van Morrison in en tolkning av William Butler Yeats (1865-1939) dikt ”Crazy Jane on God”, men skivan fick dras in och låten bytas ut för den andra utgåvan, för Yeats arvingar ogillade att det gjordes en rockversion av Yeats poesi. Men låten såg till slut dagens ljus – återigen på ”The philisopher’s stone”. Jag tycker den är fin. Yeats var i sin tur influerad av prerafaeliterna i sin tidiga poesi.
15. In the garden (1986)
No guru, no method, no teacher / Just you and I and nature / and the Father in the garden
Skivan ”No guru, no method, no teacher” är Van Morrisons främsta från 80-talet. Här är en låt från den skivan. Den handlar om religiöst uppvaknande och den frid som kommer med den. Men man kan fråga sig om Van Morrison själv nådde detta stadium av andlighet, eller om han bara fantiserade om det? En längtan som gränsar till besatthet. I så fall är Van Morrisons verk romantiska på ett väldigt speciellt vis. I tomheten finns en brinnande längtan, och målet är så starkt och känns så verkligt att musiken blir lycklig.
16. The mystery (1987)
Let go into the mystery / Let yourself go / You've got to open up your heart / That's all I know
Ett spår från skivan ”Poetic champions compose” som är en ganska ljus och harmonisk affär. Det finns en ostinatofigur i stråkarna här som påminner om den sista minuten i Wagners ”Valkyrian”! Än en gång sjunger Van Morrison om mysteriet och om sin visshet om att man måste ge efter helt och hållet för att släppas in i det vackra ljuset.
17. When will I ever learn to live in God? (1989)
You brought it to my attention everything that was made in God / Down through centuries of great writings and paintings / Everything lives in God / Seen through architecture of great cathedrals / Down through the history of time
Ett spår från den mysiga skivan ”Avalon sunset”. Denna låt handlar om att tvivla på sin tro, samtidigt som det är en lycklig uppräkning av allt fantastiskt som enligt berättarjaget är Guds skapelse. Så tvivlet handlar kanske inte så mycket om den egna tron som om den egna förmågan att leva sitt liv i linje med den gudomliga ordningen.
18. Enlightenment (1990)
I'm in the here and now, and I'm meditating / And still I'm suffering, but that's my problem / Enlightenment, don't know what it is (…) Enlightenment says: the world is nothing
Trots sitt energiska och lyckliga sound är ”Enlightenment” en ganska mörk låt. Sjunger Van Morrison om upplysningen som rörelsen som dödade religion och mystik, eller om den personliga, privata upplysningen, ljuset som ska föda tro hos den som inte har någon? Man kan tolka låten på båda visen, och det gör den intressant. Från albumet med samma namn, men i en alternativ version som gavs ut som bonusspår först 2008.
19. Piper at the gates of dawn (1997)
The coolness of the riverbank, and the whispering of the reeds / Daybreak is not so very far away / Enchanted and spellbound, in the silence they lingered / And rowed the boat as the light grew steadily strong / And the birds were silent, as they listened for the heavenly music / And the river played the song
Barnboken ”Det susar i säven” från 1908 har ett kapitel som handlar om hur Mullvaden och Råttan är ute och ror sin båt i gryningen och möter guden Pan och får höra hans överjordiska musik. Van Morrison återberättar den vackra texten men gör en fin sång av den. Visst, det är kanske inte ”Syrinx”, men det är en stark vision om att längta efter den mest himmelska musiken. Van Morrison var 51 år gammal när han spelade in den.
20. Sweet thing (1968)
And you shall take me strongly in your arms again / And I will not remember that I even felt the pain / We shall walk and talk in gardens all misty and wet with rain / And I will never, never, never grow so old again
Jag avslutar med ännu ett spår från ”Astral weeks” eftersom den skivan är i en klass för sig. Den 23-årige Van Morrison sjunger en sublim vals med en text där varje fras inleds med ett ”och” precis som kapitlen i första Mosebok. Men detta är ingen skapelseberättelse – eller? – utan en kärlekslåt, en lovsång till en kvinna som Van Morrison är kär i. Han sjunger om trädgårdar som är våta av regn, vilket han återkom till i ”In the garden” två decennier senare. Att inte vilja bli gammal utan behålla barnets och ungdomens naiva tro på livets mirakel är också något som Van Morrison sjungit om många gånger genom åren. Till slut började han göra det som en bön om att få tillbaka denna tappade känsla (en av hans låtar heter ”I’m not feeling it anymore”) och nu gör han inte ens det, utan verkar ha förlikat sig med att denna känsla är borta för gott. Men på ”Astral weeks” var känslan högst levande. Den var sanningen. Den var allt.
Van Morrison spelade in tre versioner av sin låt ”Flamingos fly” och valde en av dem till skivan ”A period of transition” som kom 1977, han valde en funkig version som passade soundet på den skivan. Men den här versionen är känsligare och bättre och gavs ut på ”The philosopher’s stone” 1998. Det är en enkel men vacker bild: att vilja förflyttas till en vacker och fridfull plats, en plats där flamingofåglar flyger, ett hemligt paradis.
9. Take it where you find it (1978)
Many's the road I have walked upon / Many's the hour between dusk and dawn / Many's the time, many's the mile / I see it all now, through the eyes of a child
En lång låt om att hitta lycka. Slutet, med en kvinnlig (gospel?)kör, är storslaget. Den har tolkats som ett kärleksbrev till Amerika, men jag tror Van Morrison bara använder nybyggarnas resa till den nya världen som symbol för att hitta ett hem för drömmarna.
10. Troubadours (1979)
From the city gates to the castle walls, it's the troubadours / On a sunlit day it was bright and clear / And the people came from far and they came from near / To hear the troubadours
Skivan ”Into the music” från 1979 är en av Van Morrisons absolut bästa. Bland många fina låtar därifrån har jag valt ut ”Troubadours” för att den är så ovanlig och så stark. Van Morrison drömmer om medeltidens trubadurer som går från stad till stad och sjunger sina sånger som går rakt in i folkets hjärtan. Trumpeter och marschtrummor ger ett litet sken av riddartid, och violinen som har ett litet solo skapar en känsla av elegans och värdighet, men musiken har i grund och botten ett ganska souligt sound.
11. Summertime in England (1980)
Put your head on my shoulder / And you listen to the silence / Can you feel the silence?
Den här låten älskar jag. Den är i princip två låtar i en – efter två och en halv minut övergår den från funkigt munter till pastoral orgelsoul. Fast det funkiga partiet kommer tillbaka, utan att det känns fel. Förutom att vara en vacker bild av att vistas i ett somrigt varmt och trivsamt England innehåller den femton minuter långa låten referenser till de engelska poeterna William Wordsworth och Samuel Coleridge, det är en fantasi om hur de gör en resa tillsammans som inspirerar dem till den gemensamma diktsamlingen ”Lyrical ballads” som gavs ut för första gången 1798. Van Morrison slutar dock inte där utan sjunger också om T.S. Eliot, Yeats och William Blake. Han refererar också till Jesus som ”my common one” och ”my high art of suffering one”. Allt ryms i Vans universum.
12. Scandinavia (1982)
I början av 80-talet fick Van Morrison en ny flickvän: danskan Ulla Munch från Köpenhamn. Han spelade därefter in skivan ”Beautiful vision” som slutar med en hyllning till det Skandinavien som Ulla kommer från. Det är en instrumental låt, den första instrumentala sång som Van Morrison gav ut, och han spelar piano på den. Det är kanske inte hans bästa låt men jag tycker ändå den är fin på något sätt. Han var kär.
13. Rave on, John Donne (1983)
Oh, what sweet wine we drinketh / The celebration will be held / We will partake the wine and break the Holy bread
1983 gav Van Morrison ut ”Inarticulate speech of the heart”, hjärtats oartikulerade tal. Skivans titel var inspirerad av ett shaviskt (?) ordspråk: kommunicera genom så lite artikulation som möjligt och var samtidigt emotionellt artikulerad. ”Rave on, John Donne” är ett spår från den skivan och börjar som en sorts spoken word, innan Van börjar sjunga fint i slutet. John Donne (1572-1631) var en engelsk präst och poet, och räknas som en tidig och viktig representant för de metafysiska poeterna. Van Morrison älskade honom och hyllar här hans visionära kraft som sträcker sig över århundradena.
14. Crazy Jane on God (1985)
Before their eyes a house that from childhood stood uninhabited, ruinous / Suddenly lit up from door to top /All things remain in God
På sitt album ”A sense of wonder” spelade Van Morrison in en tolkning av William Butler Yeats (1865-1939) dikt ”Crazy Jane on God”, men skivan fick dras in och låten bytas ut för den andra utgåvan, för Yeats arvingar ogillade att det gjordes en rockversion av Yeats poesi. Men låten såg till slut dagens ljus – återigen på ”The philisopher’s stone”. Jag tycker den är fin. Yeats var i sin tur influerad av prerafaeliterna i sin tidiga poesi.
15. In the garden (1986)
No guru, no method, no teacher / Just you and I and nature / and the Father in the garden
Skivan ”No guru, no method, no teacher” är Van Morrisons främsta från 80-talet. Här är en låt från den skivan. Den handlar om religiöst uppvaknande och den frid som kommer med den. Men man kan fråga sig om Van Morrison själv nådde detta stadium av andlighet, eller om han bara fantiserade om det? En längtan som gränsar till besatthet. I så fall är Van Morrisons verk romantiska på ett väldigt speciellt vis. I tomheten finns en brinnande längtan, och målet är så starkt och känns så verkligt att musiken blir lycklig.
16. The mystery (1987)
Let go into the mystery / Let yourself go / You've got to open up your heart / That's all I know
Ett spår från skivan ”Poetic champions compose” som är en ganska ljus och harmonisk affär. Det finns en ostinatofigur i stråkarna här som påminner om den sista minuten i Wagners ”Valkyrian”! Än en gång sjunger Van Morrison om mysteriet och om sin visshet om att man måste ge efter helt och hållet för att släppas in i det vackra ljuset.
17. When will I ever learn to live in God? (1989)
You brought it to my attention everything that was made in God / Down through centuries of great writings and paintings / Everything lives in God / Seen through architecture of great cathedrals / Down through the history of time
Ett spår från den mysiga skivan ”Avalon sunset”. Denna låt handlar om att tvivla på sin tro, samtidigt som det är en lycklig uppräkning av allt fantastiskt som enligt berättarjaget är Guds skapelse. Så tvivlet handlar kanske inte så mycket om den egna tron som om den egna förmågan att leva sitt liv i linje med den gudomliga ordningen.
18. Enlightenment (1990)
I'm in the here and now, and I'm meditating / And still I'm suffering, but that's my problem / Enlightenment, don't know what it is (…) Enlightenment says: the world is nothing
Trots sitt energiska och lyckliga sound är ”Enlightenment” en ganska mörk låt. Sjunger Van Morrison om upplysningen som rörelsen som dödade religion och mystik, eller om den personliga, privata upplysningen, ljuset som ska föda tro hos den som inte har någon? Man kan tolka låten på båda visen, och det gör den intressant. Från albumet med samma namn, men i en alternativ version som gavs ut som bonusspår först 2008.
19. Piper at the gates of dawn (1997)
The coolness of the riverbank, and the whispering of the reeds / Daybreak is not so very far away / Enchanted and spellbound, in the silence they lingered / And rowed the boat as the light grew steadily strong / And the birds were silent, as they listened for the heavenly music / And the river played the song
Barnboken ”Det susar i säven” från 1908 har ett kapitel som handlar om hur Mullvaden och Råttan är ute och ror sin båt i gryningen och möter guden Pan och får höra hans överjordiska musik. Van Morrison återberättar den vackra texten men gör en fin sång av den. Visst, det är kanske inte ”Syrinx”, men det är en stark vision om att längta efter den mest himmelska musiken. Van Morrison var 51 år gammal när han spelade in den.
20. Sweet thing (1968)
And you shall take me strongly in your arms again / And I will not remember that I even felt the pain / We shall walk and talk in gardens all misty and wet with rain / And I will never, never, never grow so old again
Jag avslutar med ännu ett spår från ”Astral weeks” eftersom den skivan är i en klass för sig. Den 23-årige Van Morrison sjunger en sublim vals med en text där varje fras inleds med ett ”och” precis som kapitlen i första Mosebok. Men detta är ingen skapelseberättelse – eller? – utan en kärlekslåt, en lovsång till en kvinna som Van Morrison är kär i. Han sjunger om trädgårdar som är våta av regn, vilket han återkom till i ”In the garden” två decennier senare. Att inte vilja bli gammal utan behålla barnets och ungdomens naiva tro på livets mirakel är också något som Van Morrison sjungit om många gånger genom åren. Till slut började han göra det som en bön om att få tillbaka denna tappade känsla (en av hans låtar heter ”I’m not feeling it anymore”) och nu gör han inte ens det, utan verkar ha förlikat sig med att denna känsla är borta för gott. Men på ”Astral weeks” var känslan högst levande. Den var sanningen. Den var allt.