Alltså bara de första fyra tonerna... *ryser* :)

”Pelléas & Mélisande”
Opera av Claude Debussy efter Maurice Maeterlincks pjäs
Regi: Benjamin Lazar
Scenografi: Adeline Caron
Kostym: Alain Blanchot
Med: Marc Mauillon, Jenny Daviet, Laurent Alvaro, Stephen Bronk m.fl.
Malmö Operaorkester
Dirigent: Maxime Pascal
Scen: Malmö Opera
Längd: 3 tim 20 min

Bara ett par månader efter att Kungliga operan haft premiär för sin senaste uppsättning av ”Pelléas & Mélisande”, och drygt ett år efter att Berwaldhallens strålande konsertanta framförande, sätts Debussys enda opera nu upp även i Malmö. Är det en slump? Är det svallvågor efter tonsättarens 150-årsdag 2012? Eller är det helt enkelt så att symbolismen har en comeback (i höstas hade Pris Eugens Waldemarsudde en stor utställning med symbolistisk konst)?

För ”Pelléas & Mélisande” är just en symbolistisk opera. I slutet av 1800-talet florerade poesi och bildkonst som tog avstånd från realism och sökte sig till det dunkla, det mystiska och det som Freud och Jung snart skulle kalla för det undermedvetna. Att omvandla denna estetik till en berättande pjäs borde vara en omöjlighet, men det var just var Maurice Maeterlinck gjorde 1892 med ”Pelléas et Mélisande”. Debussy, vars hela konstnärliga gärning var ett uppror mot den förutsägbara romantiken, älskade pjäsen och bestämde sig snabbt för att skriva en opera baserad på den. Efter premiären 1902 blev operavärlden aldrig sig lik. Reglerna hade skrivits om, plötsligt behövdes inga hittiga melodier eller tydliga karaktärer för att skapa ett gripande musikdrama. Det enda som behövdes var stämningar och känslomässig sanning.

Det som är så imponerande med ”Pelléas & Mélisande” är att den fungerar både som saga smyckad med fascinerande symboler och som relationsdrama med psykologisk trovärdighet. Machomannen Golaud förälskar sig i Mélisande utan att någonsin begripa sig på henne, och hon är så skyddslös att hon inte kan tacka nej till tryggheten som han erbjuder. Men i Golauds yngre bror Pelléas hittar Mélisande en själsfrände, någon som känner sig lika utanför i den deppiga världen som hon, någon som precis som hon har blick för skönhet och längtar efter ljus. Pelléas är den ende som inte försöker fånga och förminska Mélisande genom att undra var hon kommer från och vad hon varit med om. Precis som symbolisterna förkastade den konkreta verkligheten förkastar Pelléas och Mélisande allt som inte är viktigt, de lyssnar på varandras känslor och inget annat. Inga släktingar, inga normer, inget förnuft. Deras kärlek känner ingen skam men är dödsdömd.

Det är med stor känslighet som Debussy fångar alla skiftningar i textens ord och stämningar i sin musik. Men för att en uppsättning av ”Pelléas & Mélisande” verkligen ska lyckas krävs det en iscensättning som litar på poesins dunkla styrka lika mycket som Debussy och Maeterlinck gjorde. Det var något som Kungliga Operan missade, men som Malmö Opera gör med bravur. Det franska teamet hittar in i verkets hjärta, med en fantastisk scenografi som för tankarna till John Bauers mörka skogar, lika förtrollade som kusliga. Operans symboler tas på allvar och ger stundtals undertecknad rysningar. 

Jenny Daviet är helt enastående som Mélisande, både hyperkänslig och integritetsstark, och sjunger ljuvligt. Laurent Alvaro är lika fantastisk som Golaud, som här inte är en fullblodspsykopat utan ”bara” en possessiv, aggressiv och instabil man, och därför ännu mer obehaglig och sorglig. Marc Mauillon har en utsökt röst men hans Pelléas är ändå något färglös jämfört med de andra större rollerna – å andra sidan är kärlekskemin mellan honom och Mélisande otroligt stark, inte minst i den fiffigt regisserade ”hårscenen” i akt 3.

En seger för Malmö Opera, och för den symbolfyllda poesins gåtfullhet över den smarta distansens tydlighet. Den som vågar sig in i skogen blir rikligt belönad.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-05-09)