Folk som snott melodin härifrån: George Gershwin ("He loves and she loves"), Strawberry Swtichblade, Disneys "Skönheten och odjuret" ("Stories"), Linnea Henriksson m.fl.!

Sveriges Radios Symfoniorkester
Musik av Pjotr Tjajkovskij, Marie Samuelsson och Jean Sibelius
Solist: Katija Dragojevic, mezzosopran
Dirigent: Daniel Blendulf
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Längd: 1 tim 50 min
Betyg: 4

Shakespeares sena pjäs ”Stormen” handlar, bland annat, om att gå i pension. I slutet meddelar trollkarlen Prospero, som många Shakespearevetare har sett som ett alter ego för dramatikern själv, att han ska sluta med sin trollkonst. Tjajkovskij var å sin sida, när han tolkade detta verk med sitt elegant kraftfulla orkesterstycke ”Stormen”, snarare i början av sin karriär som förtrollande konstnär. Så är också förälskelsen mellan pjäsens unga par Miranda och Ferdinand central hos Tjajkovskij – styckets kärlekstema är till viss del romantiskt ödesmättat men det är samtidigt gulligt, det finns något oskyldigt över denna vackra melodi.

En helt annan och vuxnare kärlek hörs i Marie Samuelssons ”Afrodite – Fragment av Sapfo. Kärlekstrilogi – nr 1” som denna kväll får sitt uruppförande. Sapfo diktade så träffsäkert och drabbande om sönderslitande längtan att hennes röst skär rakt igenom 2600 år. Samuelsson har valt ut en handfull av Sapfos diktfragment och tonsatt dem för mezzosopran och orkester. 

Det handlar mer om klanger och atmosfär än om melodisk och harmonisk framåtrörelse – kongenialt, eftersom dikterna skildrar tillstånd, inte berättelser. Katija Dragojevic, i blodröd aftonklänning, sjunger svävande om den förtärande kärleken, samtidigt som orkestern maler fram fascinerande akustisk ambient. Precis som hos Wagners ”Tristan och Isolde”-förspel är det den ofullbordade, aldrig tillfredsställda åtrån som skapar en intensiv erotisk stämning. Det är inte ett sensuellt möte mellan ett älskande par som hörs, utan ett ensamt hjärtas rastlösa bultande. Ett starkt verk i ett mycket värdigt framförande.

Efter denna utmattande passion är det en befrielse att höra Sibelius femte symfoni. Något inom konst så ovanligt som en ickebanal skildring av lycka. De ståtliga huvudmelodierna i första och sista satsen breder ut sina vingar som magnifika svanar. Orosmolnen som smyger sig in här och var för att skapa spänning och dramatik är av det snällaste, minst hotfulla slaget. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta, och tacka ja till de danser som Sibelius valstempon bjuder upp till. Symfonin avslutas dock på ett lika abrupt sätt som de hiphopkonserter där ljudet av pistolskott avrundar varje låt. Som ett sätt att säga: Nej hörni, här kan vi inte sitta och gotta oss hela kvällen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-13)