okej, det var mest jag som gick bananas 

Sónar Stockholm, dag 2
AV AV AV, Le1f, Yung Sherman, Youth Lagoon, Jessy Lanza, Oneohtrix Point Never, Fatima Yamaha, Hudson Mohawke, Dorisburg
Scen: Nobelberget, Stockholm

Den andra och sista Sónarkvällen är en lugnare tillställning än öppningskvällen, och folk tycks komma lite senare. Det är i allmänhet en sympatiskt avslappnad stämning på denna klubbmusikfestival, kanske beroende på att publiken är väldigt blandad, både till ålder och nationalitet – jag hör många prata spanska, engelska och tyska. Trevligt.

Danska trion AV AV AV spelar tidigt och för ett glest publikhav (det är snarare några pölar) men lyckas ändå skapa ett lyckligt studsande dansgolv. Med sin technoromantiska house, inte sällan i lite lägre och tyngre tempo, bas som känns i magen och poppigt melankoliska ackord har de hittat en bra formel. 

Den New York-baserade hiphopartisten Le1f bjuder på en fantastisk konsert som till lika delar består av brutalt dansanta beats, ett unikt rapflow och voguing-inspirerad koreografi, komplett med två dansare som gör Le1f sällskap på scenen då och då. Le1f har ett tonläge mellan glimten i ögat-teatraliskt och innerligt hedonistiskt, och när han inleder sin hit ”Wut” med introt till Noreagas ”Superthug” – som är en lektion i att skrika just ”what” snabbt många gånger – vet lyckan inga gränser.

Yung Sherman från Sad Boys spelar skivor på festivalens minsta scen, ett tält utomhus. Det är lätt att hålla värmen när han slänger på låt efter låt med hårda rytmer, högt tempo och roliga ljud. Det långsamma och drömska uttryck som han tar fram i sina egna produktioner får ta en paus i detta set.

Youth Lagoon lockar till stor publik och visar, precis som Niki & The Dove dagen innan, att ”Sónarmusik” inte bara rymmer elektronisk dansmusik utan även traditionella indieband. Men det blir ändå ett apart inslag eftersom Youth Lagoon gör musik som verkligen inte är dansant och inte ens särskilt intressant, bara hemmasnickrat pampig, fin effektdränkt sång men alltför slarvigt låtskrivande.

Kanadensiska Jessy Lanza gör i alla fall suverän danspop och har sällskap på scen av en trummis som enda musiker, vilket känns lämpligt eftersom Lanzas musik handlar om tunga rytmer och poppiga melodier men väldigt sällan om ackord. Det låter som Grimes med det hysteriskt färgglada ersatt med en avskalad och mörkt sexig stämning. 

Oneohtrix Point Never är sinnebilden för en artist på skivbolaget Warp – mystisk man, konstigt artistnamn, oförutsägbar musik som aldrig stryker medhårs och stundtals så extremt och ilsket att man som publik blir fysiskt utmattad. Men som ännu en symbol för festivalens bredd känns det som ett uppfriskande inslag.

Fatima Yamaha blir en trygg famn att komma hem till, feelgoodhouse i Todd Terjes anda med syntslingor ritade med tuschpenna. Det är omöjligt att stå still och lika omöjligt att inte le när han spelar neonglänsande hits som ”What’s a girl to do” och ”Borderless II”.

Hudson Mohawke producerar stora hiphopartister och gör på egen hand musik som på pappret är väldigt hipp, ett maximalistiskt och uppskruvat mischmasch av de senaste femton årens olika hiphopsound. Man kan irritera sig på bristen på djup i hans musik, men det är bara pop, det är bara kul, och om man bara ger sig hän och dansar möter man fyrverkerier. 

Annie Mac skulle egentligen avsluta hela festivalen, men hon ställde in i sista stund och ersattes av svenska Dorisburg. Han spelar techno som låter helt okej för ett tacksamt dansgolv. Jag grämer mig dock lite för att jag missade Johanna Knutssons set, som enligt uppgift var fantastiskt, medan jag huttrande styr kosan mot busshållplatsen.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-29)