Sónar Stockholm, dag 1
Niki & The Dove, Duvchi, Holly Herndon, Toxe, The Black Madonna, Yung Lean, Ida Engberg, Squarepusher, Maya Jane Coles.
Scen: Nobelberget, Stockholm

Sónar är en Barcelonabaserad festival för musik, teknologi och innovationer som funnits sedan 1994 vars Stockholmsvariant, som fokuserar på musiken, nu äger rum för tredje gången. Nobelberget är en perfekt lokal för denna typ av civiliserade rejv, och årets festival har en mycket stark lineup. Dessutom är det en ovanligt jämställd festival, där tunga kvinnliga namn har fått de prestigefyllda avslutningsseten på två av tre scener båda kvällarna. Se och lär, Summerburst. 

Niki & The Dove gör habil pop som blandar Stevie Nicks-inspirerad sång med fluffig discorock. Trevligt och kompetent men en smula opersonligt och tråkigt. Men det blir bättre när gruppen tar in en kvartett dansande körsångerskor, de ironiska solglasögonen tas av och allt förvandlas till ett uppsluppet popparty.

Den hemlighetsfulle R&B-perfektionisten Duvchi har med sig en violinist och en cellist, men de hörs knappt tyvärr. Duvchi själv verkar inte helt bekväm på scen och trycker ner sina händer i jeansjackans fickor som för att skapa distans. Men han kan inte dölja sin vackra sångröst och de fantastiska låtarna från fjolårets mästerliga debutalbum. Jag dansar som tokig till den euforiska ”Unfamiliar love” medan alla omkring mig står stilla.

Holly Herndon är den första festivaldagens höjdpunkt. Hennes senaste album ”Platform” blev unisont hyllat, men det är musik som är så stökig att den sällan riktigt gör sig i hemmet eller i hörlurarna. I en gigantisk lokal däremot låter den helt briljant. Det är techno som befinner sig i ett tillstånd av akut sönderfall, ljudet av en hjärna som drabbats av ett datavirus. En underbar ambivalens sprider sig i publikhavet, folk vet inte om de ska dansa eller stillastående ta in ljudkonsten, men alla vill lyssna. Som en bonus är videoprojektionerna ovanligt välgjorda och konstnärliga, och matchar verkligen musiken.

Yung Lean spelar kaxigt nog mest material från sitt nya album som släpptes samma dag, men att låtarna inte är helt bekanta är inget problem för den entusiastiska och vilt dansande publiken. Och när svensk hiphops mäktigaste outsider spelar en gammal favorit som ”Diamonds” exploderar stället. Egentligen är Yung Leans musik alldeles för konstig, monoton och knarkigt mörk för att vara så populär som den är. Men Sad Boys och Gravity Boys unika universum är så fascinerande att det är svårt att inte dras in.

Engelsmannen Squarepusher blev känd på nittiotalet för sin extrema drum’n’bass, och den har inte blivit mindre extrem med åren. Iförd en heltäckande scenkostym som för tankarna till skyddsdräkt i kärnkraftverk, som blir upplyst av helt andra ljusprojektioner än väggen bakom honom, knappar Squarepusher fram musik som är så snabb och hård att man knappt hör trummorna. Därefter tar han fram en sexsträngad elbas och spelar intim hypnotisk fusionjazz, som han till slut kombinerar med sina elektroniska beats och skapar en hysterisk hybridmusik. Det känns som skallen ska sprängas. Det låter underbart.

Bland DJ:erna den första dagen bör framför allt Toxe och Maya Jane Coles nämnas. Tonåringen Toxe kokar upp en bubblande mix av hård klubbmusik från hela världen som det är omöjligt att stå still till, och technodrottningen Maya Jane Coles styr sitt stora studsande dansgolv med perfekt balans. Även Ida Engberg och The Black Madonna gör bra set, något anonyma och väl stabila kanske, men det är å andra sidan en skön kontrast när någon dåre borrar på en elbas i rummet bredvid.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2015-02-28)