Shuggie Otis
Scen: Fasching, Stockholm
Betyg: 1

Blues är inte nödvändigtvis något dåligt. Repiga gamla inspelningar av enigmatiska bluesartister som Robert Johnson kan vara glödheta. Bluesbaserade jazzlåtar som Miles Davis ”All blues” kan vara magiska. Bluessamplande hiphop som Wu-Tang Clans ”Protect ya neck (the jump off)” kan vara hur svängig som helst. Och bluesinspirerad rock som Led Zeppelin kan vara sublimt hård.

Men när ett band ställer sig på en scen 2016 och spelar ren simpel blues krävs det ganska mycket för att det ska kännas angeläget. Det krävs att musikerna dels är exceptionella var och en för sig, dels otroligt samspelta och lyhörda för varandra, dels inspirerade vid just detta konserttillfälle.

Shuggie Otis första Sverigebesök, 50 år efter att han som tolvåring inlett sin professionella musikkarriär som gitarrist i pappan Johnny Otis band, är tyvärr inget sådant tillfälle. Det är en riktigt dålig och ofokuserad blueskonsert, som framförallt lider av en trummis som inte spelar svängigt, luftigt och spänstigt, men också av att musikerna inte är tillräckligt synkroniserade med varandra. 

Det hade varit acceptabelt om det inte var just Shuggie Otis som stod på scenen. Hans ”Inspiration information” är ett av sjuttiotalets mest egensinniga album, en sorts sammansmältning av Sly Stone och Todd Rundgren. En flummig hemmagjord inåtvänd funkpop som inspirerat alla från Prince till Washed Out. Och hans singel ”Strawberry letter 23” är inte bara fantastisk i sin egen rätt, den blev också en soulklassiker i The Brother Johnsons Quincy Jones-producerade cover.

Shuggie Otis skivor sålde dåligt och efter mästerverket ”Inspiration information”, som givetvis var så före sin tid att den blev helt förbisedd, försvann han. Att han nu som 60-plussare är tillbaka och turnerar världen över är stort. Och han visar med inledande Ariel Pink-doftande ”Trying to get close to you” att han fortfarande har både funken och sångrösten intakt. Därför är det fruktansvärt frustrerande att han väldigt snart låter konserten glida in i en katatoniskt trist bluesdimma. 

När ”Strawberry letter 23” spelas som ett extranummer, inklämd mellan två evighetslånga bluesjam, är man som publik så utmattad att det är svårt att bli glad, trots att den görs fint. Det är en konsert som hade kunnat bli så mycket mer. Det finns en miljon halvtrötta bluesband, men det finns bara en Shuggie Otis. Tyvärr orkade han inte vara den artisten denna kväll.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-02)