Revolutionary voices
Tigris Fåglar, Dina El Wedidi och Tania Saleh
Scen: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Betyg: 4

”Revolutionary voices” är rubriken för den kavalkad av arrangemang som Re:Orient arrangerar under dagarna från Music freedom day till Internationella kvinnodagen i år. Filmvisningar, panelsamtal och som final en ambitiöst ihopsatt konsert som sammanför olika kvinnliga artister som tillsammans ger ett brett spektrum av musikskatten från Mellanöstern.

Tigris Fåglar är något på konsertscener så ovanligt och uppfriskande som en svensk-irakisk kvinnokör. Körmedlemmarna är inte purunga, vilket bidrar till gruppens unika framtoning och charm – att se en medelålders irakisk kvinna sjunga så vackert hon kan med ett stort leende på läpparna för en fullsatt konsertlokal i Stockholms hjärta känns stort. Den rösten och att den blir hörd betyder så mycket, för om det är någon grupp som inte har en röst i samhället så är det medelålders kvinnor med utländsk bakgrund. 

Men Tigris Fåglar är inte bara en mysig symbol utan är musikaliskt intressanta. De 23 kvinnorna sjunger med förinspelade rytmer som enda ackompanjemang, likt en klassisk hiphopkonsert, och de unisont sjunga melodierna är besvärjande vackra. Många av låtarna som framförs är skrivna av Saleh Al-Kuwaity, en av 1900-talets största kompositörer av arabisk musik, som intressant nog var jude och emigrerade från Irak till Israel när spänningarna mellan de olika folkgrupperna i regionen tilltog i mitten av århundradet. Bröderna Saleh och Daoud Al-Kuwaitys starka status i Mellanöstern (förutom i just Israel, ironiskt nog) är en påminnelse om att man inte ska sätta likhetstecken mellan arabisk kultur och muslimsk kultur.

Dina El Wedidi från Egypten bjuder på en helt annan konsert: modern rockig pop med ungdomlig energi och politisk glöd i texterna. Visst låter sångmelodierna rotade i regionens tradition, men inte mer än vad västeuropeiska poplåtar gör på motsvarande vis. Någon arkeologiskt korrekt folkrock är det inte tal om. Den 28-åriga singer-songwritern har en strålande, cool scennärvaro och en stark röst, och hennes sexmannaband är toppen, inte minst det häpnadsväckande samspelet mellan trummisen Mohammed Raafat och slagverkaren Azima. Vissa av Dina El Wedidis låtar dokumenterar känslor från revolutionens Tahrirtorg, men musiken lyckas vända besvikelse och frustration till frenetiskt livsbejakande sväng.

Tania Saleh är konsertens självklara höjdpunkt. Den libanesiska sångerskan ser ut, för sig och låter som en underbar diva, men en upphöjd ödmjuk diva, en musikalisk kunglighet. På skiva kan visserligen hennes blandning av mjuk mellanösternpop och ännu mjukare bossa nova kryddat med lite kubansk salsapiano få henne att låta som en Lisa Ekdahl från Beirut. Men live spelar musikerna köttigare och Tania Saleh sjunger ut med en ljuvlig röst. ”Reda” är en av många topplåtar.

Dina El Wedidi och Tania Saleh mellansnackar ibland på engelska och berättar lite om låtarna som framförs, tacksamt för mig som inte kan arabiska. Säga vad man vill om musikens universella språk – om en låt har en text som betyder något för vokalisten spelar det ändå en viss roll om lyssnaren har någon aning om vad den handlar om eller inte. Att ”Revolutionary voices”-konserten fyller mig med så mycket glädje säger någonting om vilken kraft musikens universella språk ändå har.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-03-10)