Blåsarsymfonikerna med O/Modernt Kammarorkester
Musik av Wolfgang Amadeus Mozart, Ann-Sofi Söderqvist och Sven-David Sandström
Solist: Hugo Ticciati, violin
Dirigent: Kasper de Roo
Scen: Musikaliska, Stockholm
Speltid: ca 2 timmar
Betyg: 4

En av fördelarna med att uppleva klassisk musik live är att man kan bevittna hur de mest passionerade musikerna utforskar och brottas med varje ton, varje fras, varje musikalisk tanke. Att se deras blickar, minspel och kroppsspråk. Det handlar inte om showigt maner. Det handlar bara om begåvade musiker som förlorar sig i musiken de framför, och som publik ges man ynnesten att följa med i den fantastiska resa som de gör.

Violinisten Hugo Ticciati är en sådan musiker. Han är så uppfylld av musiken och av uttryckskraft att han ibland råkar göra små jämfotaskutt som smäller i scengolvet. Han är lysande som solist i Sven-David Sandströms violinkonsert ”Seven pieces” som här får sitt uruppförande. Ett verk som hittar en balans mellan oförfalskad skönhetslängtan och nykter antisentimentalitet. En subtilt melankolisk stämning hörs rakt igenom de sju satserna, och kontrasterna mellan soloviolinens nakenhet och orkesterns dundrande kraft utnyttjas till fullo. Starkast intryck gör den fjärde satsen med sina tjocka vemodiga ackord. 

Fast allra starkast intryck gör Ticciati, som får allting att vibrera av spänning. Som ett förspel till ”Seven pieces” spelar han en egen improvisation över Johann Sebastian Bachs verk för soloviolin – fascinerande söndersliten musik som får några välkända melodier att kännas fräscha och drabbande på ett nytt sätt (inte för att de inte låter bra när de framförs i traditionell form). Och som blir en kongenial öppning till Bachfanatikern Sandströms violinkonsert och får denna att kännas ännu mer pampig när den väl börjar. Sandströms musik låter modern och inte alls som en Bachpastisch, men allvaret och den mjuka bisterheten hos idolen känns igen.

Ann-Sofi Söderqvists ”Trumpet stories” är tungt svängig och läckert attackerande, detta verk för blåsarorkester har alla förutsättningar för att bli en hit. Stycket är tillägnat Duke Ellington och Igor Stravinsky, och visst kan man höra både brutaliteten i Stravinskys ”Våroffer” och desperationen i Ellingtons ”Ko-ko” här. Även Mozarts vackra svit ”Gran partita” framförs, åtminstone till tre sjundedelar, och det säger något om konsertens höga kvalitet att geniet Mozart är den minst intressanta i sammanhanget.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-22)