Pop
Paul Simon
”Stranger to stranger”
(Concord/Universal)
Betyg: 4

74-årige Paul Simon har skrivit drösvis med hitlåtar som håller honom ekonomiskt oberoende. Han har fått så många hyllningar och priser att han definitivt inte har något att bevisa. Och att leka ung rockstjärna på gigantiska arenaturnéer är inget som lockar honom, inte heller att erövra finkulturell status genom högtravande projekt – han har alltid handlat om pop, om korta melodiösa låtar som går rakt in i hjärtat.  Så vad är det då som driver honom till att envetet fortsätta med låtskrivandet och skivutgivningen?

Helt enkelt en gränslös, oändlig kärlek till musik.

Den unge Paul Simon hade kunnat fortsätta med den poppiga rock’n’roll som han och kompisen Art Garfunkel fick sin första hit med 1957 (”Hey schoolgirl”). Men han uppslukades av den akustiska och politiskt medvetna folkpoptrenden i det tidiga 1960-talet och hans uttryck utvecklades. Ett pärlband av megahits med Simon & Garfunkel följde. Han hade kunnat stanna i detta fack, men nej – han splittrade duon och gav sig i kast med att experimentera med reggae, gospel, Philip Glass-kompositioner, sydafrikansk musik, brasiliansk musik, Broadwaymusikaler, Brian Eno-samarbeten… Sökandet tar aldrig slut. Paul Simon stannar aldrig upp, slutar aldrig vara nyfiken och vidöppen. Samtidigt som han kvar sin antipretentiösa inställning till popalbum: det ska vara ett gäng bra låtar som ryms på en LP-skivas båda sidor, det räcker så. Det är fint.

På sitt nya album har Simon inspirerats av många saker. Exempelvis mikrotonal musik, en av de mer avancerade grenarna inom 1900-talets konstmusik som bygger på att en oktav inte delas upp i 12 toner utan i många fler – 43 närmare bestämt, enligt tonsättaren Harry Partch, och Paul Simon har här experimenterat med några av de specialgjorda instrument som Partch använde sig av. En annan influens är den italienske electronicaproducenten Cristiano ”Clap! Clap!” Crisci som har fått strössla sina rytmer över tre av skivans låtar. Dessutom har Paul Simon sammanfört instrument från hela världen, som det urgamla indiska stränginstrumentet gopichand, för att hitta nya sound. 

Och det märkliga är att all denna gigantiska kulturinsamling resulterar i poplåtar som är glasklara och lätta i steget. Låtar som bygger på en simpel puls, välskapta melodier och tydliga texter, och som sjungs av världens snällaste sångröst. 

”Wristband” är en komisk berättelse om att bli nekad inträde till sin egen konsert av en dryg vakt, och tack vare scatsång à la 1950-talet och smattrande slagverk blir det en charmig popsingel. Den glittrande ”Cool Papa Bell”, som bland annat gör upp med överanvändningen av ordet ”motherfucker”, har ett sound sin för tankarna till epokgörande ”Graceland”. Medan titelspåret är en vemodig dubvals om låtskrivandets natur (med refrängen ”It’s just my way of dealing with my joy”), ”Insomniac’s lullaby” glider mellan mikrotonal mystik och ömsinta sångmelodier, ”The Riverbank” behandlar tragiska dödsfall men i form av guppigt svängig rockabilly och ”In the garden of Edie” är en instrumental hyllning till den älskade hustrun.

Paul Simon visar inte bara hur mycket som får plats i en klassisk poplåt, han visar också att en oändlig nyfikenhet på konstens underbara värld gör en evigt ung. Den ödmjukhet inför alltings stora under som kännetecknar ”Stranger to stranger” är kännetecknet för hela Paul Simons karriär. Detta är ingen svanesång, bara ännu en förtjusande sång.

Bästa spår: ”Cool Papa Bell”, ”Wristband”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-06-01)

BONUS: Fem fantastiska Paul Simon-ögonblick

“Bleecker street” (1964)
Innan Simon & Garfunkel fick en braksuccé med remixen av ”The sound of silence” släppte de ett stillsamt akustiskt debutalbum som alltjämt är underskattat. Denna pärla fångar stämningen i Greenwich Village och dess trubadurscen i det tidiga 1960-talet.

“Still crazy after all these years” (1975)
Med ett sublimt elpiano, ett majestätiskt saxofonsolo av Mike Brecker och en utsökt bitterljuv text skapar Paul Simon sin kanske allra starkaste ballad. En av många höjdpunkter från albumet med samma namn, Simons steg från ungdomlig till vuxen popmusik.

“Diamonds on the sole of her shoes” (1986)
Idag hade vissa kanske hade kallat det kulturell appropriering, men Paul Simons möte med sydafrikanska musiker och sångare var inte bara förlösande för artister från flera världsdelar, det resulterade också (och framförallt) i glimrande poplåtar som denna.

”Adios hermanos” (1997)
Chockvackra doowopharmonier när Paul Simon ikläder sig rollen som Salvador Agrón, den tonårige mördaren på väg till rättegången som ska ge honom en dödsdom 1959. Om honom handlar Paul Simons musikal ”The Capeman”, ett fiasko men med fantastiska sånger.

”Dazzling blue” (2011)
Det finns många fina skildringar av Paul Simons relation till sin fru Edie på de skivor han gett ut på denna sida millennieskiftet. En av de bästa är denna lyckliga kärlekshymn som ackompanjeras av en liten indisk orkester. Ljuv som en söt sommarvind.