Kungliga Filharmonikerna
Verk av Ludwig van Beethoven, Gustav Mahler och Antonín Dvořák
Solist: Karl-Magnus Fredriksson, baryton
Dirigent: Sakari Oramo
Scen: Stockholms Konserthus
Längd: 2 timmar inklusive paus
Betyg: 3

För det otränade örat och fördomsfulla sinnet kan klassisk musik uppfattas som trivselmusik för borgarklassen. Finns det någon sanning i detta? Ja, faktiskt, vissa verk skulle kunna kategoriseras som sådana. En följdfråga blir då: innebär det automatiskt att detta är dålig musik? Svaret är nej – precis som med alla typer av musik finns det bra och dåliga verk inom borgerlig trivselmusik, och de kan framföras på ett mer eller mindre lyckat sätt. 

Antonín Dvořáks åttonde symfoni, som innehåller mysiga melodier och snygga arrangemang men inte mycket mer, är ett ypperligt exempel på ett bra verk inom denna ”genre”, och kvällens framförande med en entusiastisk Sakari Oramo som dirigent kramar ur det mesta ur denna marsipanbakelse från 1880-talet. Vill man ha musikalisk underhållning och en tidsmaskin till denna era blir man inte besviken.

Likväl är det trivselmusik, och kontrasten mot Gustav Mahlers sångcykel ”Lieder eines fahrenden Gesellen” från samma tid är slående. För den unge Mahler skrev dessa fyra sånger (han skrev även texterna) med färska sår i sitt romantiska hjärta, och när man hör dem på detta vis – med en helt fantastisk Karl-Magnus Fredriksson som går djupt in i känslan i varenda fras – skär musiken rakt in i lyssnaren. Det är konst som är på allvar. Som befinner sig bortom klass, geografi och tid. Att sörja olycklig kärlek och desperat söka tröst i naturen är ett tidlöst tema, och Mahlers sånger är så levande och detaljrika att det känns som att var och en har en musikvideo i 3D.

När Mahler ledde Wiener Staatsoper och dirigerade Beethovens ”Fidelio” valde han att spela samma tonsättares uvertyr ”Leonora nr 3” mellan akt I och akt II – den var för bra för att inte höras, trots att Beethoven hade tagit bort den från sin opera. Uvertyren skrevs nämligen för ”Fidelio” men ersattes till slut av en annan, mindre episkt himlastormande musik eftersom Beethoven förstod att uvertyren annars hotade att stjäla showen och svälja all dramatik från operan. 

Denna konsertkväll blir ”Leonora nr 3” istället ett förspel till Mahlers sånger, en kombination som fungerar bättre i teorin än i praktiken. Verken har inte mycket gemensamt stämningsmässigt, men det är alltid kul att höra ett fint framförande av ett starkt Beethovenstycke; här görs det bra om än inte bländande. 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-06-03)