Sämsta låten på skivan :( Men ändå ett logiskt val av singel. PS undrar om The Avalanches gillar Danny Brown för att han låter lite som B-Real i Cypress Hill? För de verkar ju verkligen älska 90-talets hiphop och vara ointresserade av dagens. Även Cypress Hill samplade stegrande hästar, precis som The Avalanches gjorde i "Frontier psychiatrist". Jaja.

Pop
The Avalanches
”Wildflower”
(XL/Playground)
Betyg: 3

The Avalanches debutalbum ”Since I left you”, som gavs ut hösten 2000 i hemlandet Australien och året därpå i resten av världen, var den perfekta inledningen på det nya musikårhundradet. Ett lekfullt kollage av soul, house, hiphop, gammal filmmusik, instruktionsskivor, ljudeffekter och egna instrumentpålägg som sprängde alla gränser och fick musikhistorien, eller rättare sagt skivutgivningens historia, att framstå som en enda lång karneval. Ett oändligt och magiskt landskap där resor fram och tillbaka i tiden blev helt naturliga. Samtidigt som skivans singlar blev hits eftersom de var så poppiga, svängiga och ovanliga. 

Ett mästerverk till album, helt enkelt. Men efter detta magnifika utropstecken försvann The Avalanches, eller snarare nöjde sig med att göra enstaka spelningar, DJ-set och en och annan remix (bland annat den sublima tolkningen av Belle & Sebastians ”I’m a cuckoo”, som blev startskottet för indievärldens kärleksaffär med afrikansk musik). Åren gick och samtidigt som inflytandet från The Avalanches märktes i allt från indiepop (Jens Lekman) och folkrock (Animal Collective) till hiphop (J Dilla) och modern dansmusik (Four Tet) gick hoppet om ett nytt album från de profetiska australiensarna sakta upp i rök. 

Men plötsligt började det ryktas om ett nytt album, singlar släpptes i rask takt och nu är skivan här, efter 16 års väntan. Det är som om Jakob Hellman hade släppt ett andra album 2005. 

”Wildflower” är både lik och olik föregångaren. The Avalanches, som tidigare var en sextett, består idag av Robbie Chater, Tony Di Blasi och James Dela Cruz, och även om alla var med i den klassiska upplagan av gruppen var de två sistnämnda ”bara” musiker. ”Since I left you” skapades huvudsakligen genom att Robbie Chater och producenten och vokalisten Darren Seltmann pusslade ihop tusentals olika samplingar och ständigt utväxlade ljudfiler med varandra, en dialogisk process som blev en konstnärlig tornado. Uppföljaren, med Seltmann borta ur ekvationen, bygger på en annan dynamik och har ett annat temperament. Här finns samplingar, men vanliga instrument och beats har en betydligt mer framträdande roll. 

Framförallt finns här något som nästan inte fanns alls på debuten: gästartister. Indiehjältar som Ariel Pink, Jonathan Donahue (från Mercury Rev) och Toro y Moi glider sömlöst in i musiken, medan rappare som Camp Lo, Biz Markie och MF Doom vittnar om att The Avalanches hiphopsmak inte har uppdaterats sedan 90-talet (även om den något yngre Danny Brown är med på ett par låtar) och bryter det drömska skimret med sin väldigt konkreta närvaro.

Ett drömskt skimmer tycks nämligen vara vad The Avalanches är ute efter med ”Wildflower”. Debutens partyglada anarki har ersatts av ömsint nostalgi till barndomens somrar, vilket illustreras av samplad barnsång, infantil humor och mysig, ickedekadent psykedelia. Det är väl genomfört, samtidigt som det blottar ett hål i musiken: The Avalanches lajvar emotionell förfining men det är alltför ytligt och snyggt för att man som lyssnare ska bli riktigt berörd. Andra artister som har inspirerats av gruppen, som Bibio, gör denna typ av musik med en helt annan sensibilitet och trovärdighet.

Trots allt är skivan en värdig uppföljare till ”Since I left you”. The Avalanches kommer inte revolutionera musikvärlden på nytt, men de kan fortfarande som få andra gestalta ett musikaliskt leende och vända ut och in på det. De har inte gjort bort sig.

Bästa spår: ”Harmony”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-07-06)