Den här är även med på sommarfall :) 

Molly Sandén
Scen: Gröna Lund, Stockholm
Betyg: 4

Det är alltid härligt med artister som utvecklas ivrigt. Molly Sandén började sin karriär som 14-åring med ”Det finaste någon kan få”, en präktig och slätstruken ballad med kristen underton, och debutalbumet som hon spelade in som 16-åring hade samma stuk. Det andra albumet kom två år därefter och lanserade en ny stil: Sandén sjöng på engelska istället för svenska och gjorde pop med hyfsat modern produktion, med siktet tydligt inställt mot melodifestivalen (där hon nu har deltagit tre gånger).

Med fjolårets EP ”Like no one’s watching” började Molly Sandén istället blicka mot samtida amerikanska RnB-inspirerade popartister och fick en ny tyngd, udd och självsäkerhet som artist. Hon verkar samtidigt ha fått ett feministiskt uppvaknande, för numera hyllar hon sina kvinnliga kollegor på Instagram (hon tar selfies med Zara Larsson och berättar glatt att hon ska på Rebecca & Fiona-konsert), släpper en ilsket antisexistisk singel tillsammans med Linda Pira och uppträder med ett band bestående av enbart kvinnliga musiker och dansare. Det är fint.

Den 24-åriga Molly Sandén som gör entré på Gröna Lunds lilla scen, kaxigt nog efter att ha sjungit första versen av ”Freak” utan att visa sig, är hennes bästa och mest intressanta inkarnation hittills. Med ett självförtroende som fler artister och band borde ta efter skippar hon alla låtar från de två första skivorna, med ett undantag: balladen ”Why am I crying”. Med sin intima inramning – Molly Sandén sjunger sittande vid scenkanten endast ackompanjerad av piano och cello – skapar låten dynamik till konsertens dramaturgi, och hon sjunger den med så mycket inlevelse att jag inte kan låta bli att få lite gåshud.

Molly Sandéns sångröst är fantastisk rakt igenom, och hon är så trygg med den att hon utan problem dansar koreograferat samtidigt som hon sjunger, men det är lika mycket hennes energi och närvaro som lyfter konserten. Hon bubblar av förtjusning när Linda Pira gästar i pinfärska ”Ey gäri” och hon låter ”Love me like you do”-pastischen ”Like no one’s watching” växa från akustisk myspop till lyckligt dansant kaos. Hennes mellansnack är avslappnat, piggt och charmigt.

Årets mellobidrag ”Youniverse” får givetvis avsluta konserten – en egentligen ganska svag låt men med intressant tempohalvering i refrängen. Molly Sandén är fortfarande bättre än sina låtar, men att hon är en äkta stjärna råder det inte längre något tvivel om.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-07-14)