Woods + Car Seat Headrest
Scen: Debaser Strand, Stockholm
Betyg: 4

”Gimme indie rock!” vrålade Sebadoh på singeln med samma namn 1991. Medan den svenska indiescenen inte har vrålat detta på många år (hur vördade Bear Quartet och Broder Daniel än är) har den slamriga, slarviga och rockiga typen av indiepop aldrig varit helt ute i USA. Men band med killiga killar, distade gitarrer och utan intresse för vare sig elektronisk dansmusik eller normkritik har inte hög status i Stockholm 2016. 

Därför blir man lätt chockad av Car Seat Headrest, 23-årige Will Toledos projekt som egentligen består av honom själv men som live har vuxit till en sammansvetsad kvartett. Det är nämligen fruktansvärt bra och stark popmusik. Det finns inget sorgligt bakåtsträvande över denna indierock. Bara en ung person med en rasande produktivitet – Toledo har släppt tio album, de första åtta egenutgivna, varav de första fyra släppta innan han hade fyllt 18 – och en frapperande självsäkerhet. 

Hans låtar är ljuvligt melodiösa och explosivt fysiska med egensinniga texter. Han är läskigt begåvad, men på typiskt indierockvis ger han intryck av inte bry sig så mycket om det. Han ser ut som han går första ring på naturvetenskaplig linje, helt fri från rockstjärneposer, men sjunger med en klassiskt cool indiesångröst och har hela publiken i sin hand. Att inte headbanga när Car Seat Headrest bränner av den bländande ”Something soon” är omöjligt. Det enda felet med denna konsert är att den är för kort – Car Seat Headrest är absurt nog bara förband.

Absurt eftersom kvällens huvudakt, Woods, gör indie av ett helt annat virke. Brooklynbandet har visserligen arbetat sig fram till en respekterad position, efter att ha släppt en imponerande ström av solida album sedan nollnolltalet, turnerat flitigt och putsat sitt sound till perfektion. De har hittat ett mysigt gung någonstans mellan dansband och Grateful Dead. De är verkligen inte dåliga, bara en smula tråkiga. 

På sin senaste skiva har Woods börjat influeras av reggae och etiopisk jazz från det sena 60-talet och tidiga 70-talet, det är sympatiskt men tyvärr oerhört stelt genomfört jämfört med de svängiga idolerna. De är ett band som präglas av krampaktigt kontrollbehov och pyssligt finlir, i en nästan provocerande utsträckning. Man vill ta tag i dem, skaka om dem och be dem göra musik med lite mer liv i. Gimme indie rock!

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-06-30)