älskar den så mycket. mitt första minne av att röras till tårar av en poplåt var till denna låt. det var inte för att det fanns någonting i texten som jag kände igen, eller för att jag hade ett särskilt minne kopplat till den låten som gjorde mig sentimental, utan det var bara att jag lyssnade på min nyinköpta tindersticksskiva och drabbades av hur vacker och ödesmättad denna låt var, det fanns någonting i scenen som målades upp i ord och toner som jag inte kunde värja mig mot. jag vet inte hur många gånger detta har hänt sedan dess, inte så många faktiskt (det är lättare att börja gråta av att det en sångare sjunger om kan kopplas till ens eget liv, tycker jag, men det krävs såklart att musiken är svinbra också). fun fact: stuart staples duettpartner här heter ann magnuson men hon är ingen svenska, utan en amerikansk singer-songwriter.