Sven-Bertil Taube
Scen: Göteborgs konserthus, Göteborg
Betyg: 5

”Det glesnar i leden bland eleganterna” sa Sven-Bertil Taube i sitt Sommarprogram 1992. Redan då hade de börjat stiga ned i dödsriket, idolerna och kollegorna, och nu 24 år senare är det få eleganter av Sven-Bertil Taubes kaliber som fortfarande är i livet. 

Själv är han inte bara vid liv, han uppvisar en kreativ glöd och en artistisk förmåga som får en att baxna. Att vid 81 års ålder sjunga så vackert och vara så konstnärligt nyfiken och sökande som Sven-Bertil Taube på de färska albumen ”Hommage” volym 1 och 2 saknar motstycke inom popmusiken. Man får vända sig till bildkonstnärer som Louise Bourgeois eller Alice Neel för att hitta relevanta jämförelser.

På ”Hommage”-skivorna skakar Sven-Bertil Taube äntligen av sig oket av att vara inte bara son till en av den svenska musikhistoriens bästa låtskrivare utan också den främste uttolkaren av dennes visskatt. Han återvänder till det som han inledde sin karriär med: att med en skådespelares gestaltningsförmåga och en ung romantikers frisinnade blick göra personliga och fräscha tolkningar av musikalisk poesi. 

Det är en hommage inte bara till Sven-Bertil Taubes vänner som är upphovsmän till dessa pärlor – Olle Adolphson, Lars Forssell, med flera – utan även, på ett mer subtilt plan, till arrangören och kompositören Ulf Björlin. Denne var en ovärderlig pusselbit i Sven-Bertil Taubes vitalisering av den svenska vistraditionen, och den speciella formen som duon använde i sextiotalets gryning – att varva lyxigt arrangerade visor med diktrecitationer ackompanjerade av nyskriven musik – plockar sångaren och hans nya radarpartner Peter Nordahl upp på ”Hommage”-skivorna. 

En hyllning till vänner, till stora konstnärer och till den egna karriären – men inte till pappan. Det är liksom avklarat. Nu handlar det inte om Evert längre, utan om Sven-Bertil. När han under denna konsert sjunger faderns ”Stockholmsmelodi” gör han det efter ett att ha berättat en anekdot om hur han hörde den första gången, framförd av en snygg tjej som han var förälskad i, och på så sätt kommer låten att handla om honom själv.

Annars kretsar denna konsert, som inleder Taubes nya turné, väldigt mycket kring materialet från ”Hommage”-albumen. Peter Nordahl dirigerar orkestern och allt är bekant från skivorna, förutom Sven-Bertils charmiga mellansnack som å andra sidan är bekant från annat håll – som den skådespelare han är vårdar han ömt sina anekdoter och konsten att återge dem på ett sätt som får dem att låta spontana. 

Men när Taube pratar om besöket vid Olle Adolphsons grav låter det som han talar rakt ur hjärtat. Och när han i det sammanhanget sjunger Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha”, vars svidande melankoli lyftes fram på ett fenomenalt sätt på ”Hommage”, får låten ytterligare en dimension: den tycks nu blicka tillbaka inte på en kärlek, utan på ett helt liv. Sven-Bertil Taube kan se sig i spegeln och konstatera: ja, jag fick det liv jag ville ha. Och sen då?

Ja, sen följer två avslutande delar i vad som visar sig vara en Olle Adolphson-triptyk. ”Ge mig en dag” ser med fridfullhet på det som väntar oss alla, medan ”Nu är det gott att leva” kraftfullt njuter av nuet. Att efter det framföra ”Ett sista glas” som vemodigt extranummer är lika starkt som det är dramaturgiskt perfekt. En konsert som kommer stanna i minnet länge.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-01-31)