Rebaroque
Musik av Antonio Vivaldi och Jonas Dominique
Solister: Maria Lindal (violin), Mats Klingfors (fagott och flöjt), Karl Nyhlin (luta)'
Musikalisk ledning: Maria Lindal
Scen: Grünewaldsalen, Stockholms konserthus
Speltid: 1 timme 15 minuter
Betyg: 4

Att jämföra Vivaldis violinkonserter från början av 1700-talet med violinkonserter från 1800-talet och framåt är som att jämföra Elvis Presleys tidigaste rock’n’roll-singlar med 1970-talsrockens mest bombastiska dubbelalbum. De är rakare, enklare och inte minst kortare – den längsta av de Vivaldikonserter som Rebaroque framför denna kväll är elva minuter lång, den kortaste endast fem minuter. Och då rör det sig fortfarande om verk som består av flera satser i olika tempon. 

Vivaldis musik har liksom hela tiden bråttom, den kommer som en häftig vind eller en kraftig flod, och även i hans långsamma satser är framåtrörelsen konstant. Det sensuella är aldrig stillastående, det vackra är aldrig fruset. Det strukturellt förfinade får aldrig stå i vägen för det känslomässiga hos Vivaldi, och det är en av anledningarna till att han framstår som romantikens första tonsättare. 

En annan anledning är att han ibland skrev musik med ett tydligt program för vad som skulle gestaltas – de fyra violinkonserterna ”De fyra årstiderna” är det mest kända exemplet. Ett annat är violinkonserten RV 253 ”La tempesta di mare” (”stormen på havet”) som denna kväll framförs på ett strålande vis av ensemblen Rebaroque. Maria Lindals koncentration, kontroll, intensitet och urladdning är frapperande.

En annan höjdpunkt är lutkonserten RV 93, framförallt den långsamma andra satsen där Karl Nyhlins samspel med ackompanjemanget liksom hela tiden hänger i luften på ett sublimt sätt. Den mångsidige blåsaren Mats Klingfors gör dessvärre en svagare insats som solist i flöjtkonserten RV 83, och även i kvällens mest speciella verk, uruppförandet av Jonas Dominiques ”KonsertREFAGOTT”. En konsert för barockfagott och orkester skriven i barockstil, men en ren pastisch är det inte – Dominiques lyriska melodier och välplacerade rytmiska infall är personliga och tidlösa.

Klingfors kämpar i uppförsbacke med sin barockfagott, som om han brottas med en best, och trots att han skapar vackra toner hörs lika ofta skorrande luftpustar som skingrar magin. Men ett fint verk är det, som förtjänar att framföras igen. Och på det stora hela lyckas Rebaroque med konststycket att förvandla februarislask till italiensk sommar.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-03)