Sveriges Radios Symfoniorkester 
Musik av Kaija Saariaho, Henri Dutilleux och Jean Sibelius
Solist: Truls Mørk, cello
Dirigent: Jukka-Pekka Saraste 
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Speltid: 2 timmar
Betyg: 4

Ett väl ihopsatt konsertprogram är lika njutbart som en väl kurerad konstutställning. Denna kväll binds Jean Sibelius symfoniska senromantik ihop med Henri Dutilleux franska modernism på ett snyggt sätt: via samtidens Kaija Saariaho.

Hon är finska men sedan många år baserad i Paris och djupt influerad av stadens moderna konstmusik. Hennes orkesterstycke ”Ciel d’hiver”, som här får sitt svenska uruppförande, inleder konserten och tecknar bilden av en bister vinterhimmel som täcker både Frankrike och Finland.

Dutilleux cellokonsert ”Tout un monde lointain…” är inspirerad av Charles Baudelaires dekadensromantiska dikter och präglas av en orolig gravitation, ett lidande och en lidelse. Stjärnsolisten Truls Mørk spelar med stor inlevelse och finkänslighet, speciellt i de långsamma och mer avskalade satserna. 

Många verk av denna typ är en dialog mellan soloinstrument och orkester, men Dutilleux cellokonsert handlar mer om en enda röst – cellons – som på olika sätt blir förstärkt av orkestern. Det är som om den blir belyst av olika strålkastare ur olika vinklar för att accentuera olika känslolägen, samtidigt som den smyger runt bland skuggorna i Baudelaires mystiska melankolimetropol. Slutet är en darrning som långsamt och gåtfullt ebbar ut, kongenialt med dikternas antidefinitiva natur.

Sibelius första och minst nyskapande symfoni visar sig bli en ännu starkare upplevelse. För dirigenten Jukka-Pekka Saraste, som två gånger har spelat in samtliga sju symfonier av sin landsman Sibelius, blir det en jublande tour de force. Tempot i första satsen är rasande högt, musiken bultar av energi och ungdomlig rastlöshet. Sibelius var 33 när han skrev detta verk, men det låter som han var 23. Andra satsen är en långsam sats som inte vill vara långsam och fjärdesatsen är en snabb sats som inte alltid vill vara snabb.

Scherzot låter här inte som en tjusig bal utan som en glatt berusad nattlig hemfärd med månen som en god vän. Och den knockande vackra huvudmelodin i finalsatsen tycks gnistra av tro på lycklig kärlek. Radiosymfonikerna och Saraste visar med all önskvärd tydlighet att Sibelius var en briljant symfoniker redan här, innan han helt hittat fram till sin personliga stil. Här i ungdomens öppna och ödmjuka blick.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-02-13)