Soul
R. Kelly 
”12 nights of Christmas”
(RCA/Sony)
Betyg: 4

Efter två och ett halvt decennium i musikbranschen, efter hitlåtar som ”Ignition remix”, ”I believe I can fly”, ”Bump n’ grind” och ”Echo”, efter att ha uppdaterat sitt sound gång på gång och samtidigt ha sitt omisskännliga uttryck i både sångmelodier och texter, efter att ha format den moderna soulmusiken mer än någon annan artist i sin generation, efter allt detta är Robert Sylvester Kelly fortfarande underskattad. Han ses av många som en lustig excentriker, mannen bakom buskisrockoperan ”Trapped in the closet”, alternativt som en medelålders sexgalning av det mer eller mindre obehagliga slaget.

Det kanske inte är så konstigt, för R. Kelly liknar ingen annan artist, och det kan vara svårt att förhålla sig till hans låtar som å ena sidan låter innerliga (oavsett om känslan som uttrycks är kåthet, förälskelse eller kärlekssorg), å andra sidan har texter med hejdlösa metaforer för sex och genitalier. Ända sedan ”You remind me of something”, förstasingeln från R. Kellys självbetitlade album från 1995, har han närmast gjort det till en sport att uppfinna oväntade metaforer för sina favoritämnen. 

Tillsammans med de dansanta produktionerna och R. Kellys utåtriktade, gammeldags showmannamässiga sångstil, har denna typ av låtskrivande gett hans musik en stämning av underhållning i ordets bästa bemärkelse. Men det ska inte förväxlas med ironi och distans. Den maniskt produktive R. Kelly (som inte bara skrivit och producerat låtar åt sig själv utan även åt många andra artister) tar sin konst på stort allvar; humorn är bara hans verktyg för att levandegöra det i soulmusik slitna ämnet sex, genom att ladda det med överraskning och knäpphet. 

Det finns en dualism i R. Kellys låtkatalog mellan dessa livsbejakande singlar och mörka albumspår som ”Suicide” (1998), ”A woman’s threat” (2000), ”Real talk” (2007) eller ”Right back” (2013). Men det finns också en annan dualism i hans artisteri: å ena sidan är han R’n’B-stjärnan som älskar att omfamna de senaste trenderna, producenterna och gästrapparna, å andra sidan är han den klassiske soulsångaren som längtar efter varmt romantisk och mjukt discostuffande mogensoul. Det är den sistnämnda rollen han ikläder sig på sin senaste skiva.

Julalbumet ”12 nights of Christmas” är R. Kellys logiska fortsättning på ”A love letter Christmas”, remixen av titelspåret på 2010 års ”Love letter”. På skivomslaget poserar han framför en öppen spis och julgran, bekvämt sittande i en Prince-lila fåtölj och med en värdig drink i handen. Precis så låter skivan, som inte innehåller en enda klassisk jullåt. Covers är inte R. Kellys grej, han har för många egna ord och toner inom sig som måste ut. Och i julen har han hittat en perfekt inspirationskälla – en plats där sentimental myssoul och tematiskt sammanlänkande sexmetaforer kan mötas.

I ”Flyin’ on my sleigh” har tomtens släde blivit något helt annat, i ”Mrs. Santa Claus” sjunger R. Kelly till sin tjej att han vill ha henne som julklapp (”I just wanna unwrap you, baby”) och i ”Snowman” konstaterar han att han bara är en snögubbe som letar efter en snöflicka. Och så vidare. 

Larvigt? Kanske, men det är en del av poängen. R. Kelly gör allt med glimten i ögat, med det är en glimt som blänker av genuin passion för romantisk soul och av en oändlig skaparglöd. Vår tids störste soulman har gjort inte bara årets finaste julskiva utan sitt eget bästa album sedan ”Write me back”.

Bästa spår: ”Home for Christmas”

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-12-10) 


Bonus: Fem soulnostalgiska höjdpunkter från R. Kellys förflutna

1.     ”If I could turn back the hands of time” (1998)
I denna episka hyllning till det tidiga sextiotalets Brill Building-popsoul i allmänhet och The Righteous Brothers version av ”Unchained melody” i synnerhet förvandlas världens mest klassiska ackordföljd till en lika smäktande som bitter powerballad.

2.     ”Bad man” (2000)
Från soundtracket till nyinspelningen av blaxploitationfilmen ”Shaft”. Precis som Marvin Gaye, James Brown och Curtis Mayfield i början av 1970-talet sjunger R. Kelly här utifrån ett berättarjag vars moral har slipats bort av det hårda ghettolivet.

3.      ”Happy people” (2004)
R. Kellys största stund är fortfarande dubbelalbumet ”Happy people/U saved me” där han övervinner sitt självhat genom kärleken till Gud, soulmusiken och sig själv. Titelspåret är en nästan åtta minuter lång discofrälsning med festlig instruktionsrap.

4.      ”Lost in your love” (2010)
Från ”Love letter”, förmodligen det mest soulnostalgiska album R. Kelly gjort, komplett med Sam Cooke-imiterande omslagsbild. Här sjunger han om sin längtan efter att förlora sig i förälskelsens berusande yra. Såhär oskyldig låter R. Kelly sällan.

5.     ”Feelin’ single” (2012)
Underbar discodänga med intressant text: berättarjaget känner att han får för lite bekräftelse av sin flickvän, blir paranoid och svartsjuk när hon går ut och festar med sina vänner, varpå han lyckligt bestämmer sig för att ”two can play that game”.