”Kafka-Fragmente” av György Kurtág.
Med: Elin Rombo och Anders Kjellberg Nilsson.
Regi: Lizzie Oved Scheja.
Scen: Lilla scenen, Dramaten, Stockholm.
Tid: 2 tim 30 min.
Betyg: 4.

Bland de skrifter som Franz Kafka lämnade efter sig vid sin död 1924 fanns inte bara manuskripten till bland annat romanerna ”Processen” och ”Slottet” utan en mängd dagböcker, brev och anteckningar. Den ungerske tonsättaren György Kurtág, född 1926, gick under många år igenom dessa mer eller mindre obskyra skrifter och samlade på sig små textfragment som berörde honom extra mycket, tills han i mitten av 1980-talet tonsatte dessa och skapade ”Kafka-Fragmente”, en sångcykel för sopran och violin.

Det häpnadsväckande med detta verk är inte bara att det kommer från en tonsättare som här tar på sig rollen som djupt personlig lyrikredaktör. Utan också att Kafka genom dessa fragment blir en annan författare: inte en historieberättare utan en poet och aforistiker. Kurtág lyckas också belysa en sida hos Franz Kafka som sällan kommer fram – det talas ju oftast om författarens absurda berättelser, pessimistiska världsbild och svarta humor – nämligen romantikern. Exempelvis i detta fragment:

Jag ser en flicka i ögonen,
och det var en mycket lång kärlekshistoria 
med åska och kyssar och blixtar. Jag lever snabbt.

Kurtágs musik är modernistisk och personlig – i just detta fragment hackar den av ångest, långt ifrån insmickrande sötsliskig, och det passar Kafkas språk. Med violin som enda ackompanjerande instrument blir sångerna harmoniskt upplösta och svårfångade, men samtidigt nakna och rena. 

Sopranen Elin Rombo gör ett enastående jobb i att levandegöra verket, hon förvandlar taggtråden till honung. Violinisten Anders Kjellberg Nilsson är också bra, och i detta halvsceniska framförande interagerar de två med varandra på ett fint sätt, bland annat genom en surrealistisk dans där instrument och stråkar besjälas och laddas med sexualitet och våld. Kongenialt, eftersom surrealismen tillhör den tidiga modernism som Kafka var med om att forma, och samma eras tonsättare har starkt inspirerat Kurtág.

Även scenografin är smakfull: krulliga odechiffrerbara textrader (Kafkas handskrift?) som blänkande svävar i luften och som Rombo och Kjellberg Nilsson kliver fram ur när de ska börja sitt framförande.

Konserten föregås av ett timslångt samtal mellan musikkritikern Paul Grifftihs, författaren Aris Fioretos och översättaren Tomás Kafka, som tyvärr lider av ytlighet och totalt ointresse för det aktuella verket från de två sistnämndas sida. De målar fram en bild av Franz Kafka som en mystisk profet, medan Kurtág gör tvärtom i sin musik: han tar ner Kafka på jorden, gör honom till människa.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

(Dagens Nyheter 2016-12-08)